i Timellindex ”Slipade trägolv i alla rum.” Beskrivningen lockar bostadsköpare trots att det oftast handlar om undergolv, alltså golv som aldrig var tänkta att synas. För närvarande är trenden att trägolven ska vara ljusa. Fast råden om hur man ska bleka, behandla och underhålla dem är långt ifrån enstämmiga. - Tyvärr. Det finns lika många åsikter om golv som om allt annat. Inget är rätt eller fel. Och varje golv bör bedömas individuellt, säger Andreas Friberg på Skansens byggnadsvårdscenter. Själv tycker han att det är viktigt att välja en metod som går att göra om eller ändra utan att golvet behöver slipas. - Golv som oljas med pigment kan till exempel inte bättras partiellt utan måste göras om helt. Samma sak med lack. Kvarstår opigmenterad olja eller såpa, enligt Andreas Friberg. Att behandla golven med lut, vilket är väldigt vanligt, tycker han är ”förkastligt”. Luten bleker bräderna och förhindrar att de gulnar. - Lut dödar och torkar ut. Dessutom löser det upp ligninet i träet, säger Andreas Friberg som får medhåll av Kulturhantverkarna och Gysinge byggnadsvård. Inom golvbranschen är inställningen mer krass. - Visst dödar man översta ytan på träet. Men det är ju det man vill, få det åldrade golvets patina och samtidigt förhindra att det gulnar. Dessutom kan man ju slipa om golven, säger Peo Håkansson på Stockholmsparkett. Leif Andreasson på Miljögolv instämmer. - Det kanske är dumt att luta ett gammalt golv som ska stå i ytterligare 500 år. Bryr man sig i första hand om sin egen livstid är det inget problem. Andreasson och hans kollegor har just lutat och vitoljat ett golv i en nybyggd villa på Lidingö. På Operahögskolan där slitaget är större blev valet grå- och svartpigmenterad olja. Till och med Gunilla Nilsson, antikvarie på Stockholms länsmuseum, kan tänka sig lutade trägolv. - Det är riktigt att man inte gjorde så förr. Men allt beror på vilket golv man talar om. Handlar det om ett undergolv av ohyvlat trä som aldrig varit tänkt att synas spelar det ju inte så stor roll vad man gör med det. I nya hus finns det heller inget direkt hinder.

När det gäller vurmen för såpade golv är Gunilla Nilsson dock helt enig med byggnadsvårdarna på Skansen och i Gysinge. - Visst kan såpskurade golv vara lite känsliga i början. Men metoden har ju använts i många av våra kyrkor och fungerat utmärkt i flera hundra år. I äldre bostäder är riktiga gamla skurgolv det vanliga. Har man ett sådant är det bara att fortsätta såpskura utan att slipa. Kulturvårdarna framhåller den vackra silvergrå färgen på riktiga skurgolv. Medan golvbranschen ofta beskriver samma golv som lite grådaskiga. - Såpskurade golv är hopplöst opraktiska och verkligen inget att slita på. Det är att gå tillbaka till 1800-talet, men ibland kan det ju vara syftet, säger Peo Håkansson på Stockholmsparkett.

Fortfarande är lack vanligast. Fast olja är starkt på frammarsch. - Oljade golv är väldigt vackra, men kräver underhåll. Två gånger per år de första åren måste möblerna ut så att ny olja kan läggas på. Gör man detta i flera år blir golvet till slut väldigt motståndskraftigt. Går det i stället tre år utan åtgärd måste golvet ofta slipas om. Fortfarande drömmer många om att få sätta fötterna på släta furu- eller grantiljor. Jari Marjakangas polerar vitpigmenterad olja. foto: lars pehrson Trots alla olikheter råder det enighet om att lack är tåligare än olja som i sin tur är tåligare än såpa. Men denna sanning gör inte valet enklare. För vem utgår enbart från tålighetsaspekten? Krav på underhåll, synintryck och känslan när man går på golvet väger också in. Vad som väger tyngst beror på vem du är.

Kulturnissen värnar om gamla traditioner, och vill göra som man gjorde förr. Dessutom tror han eller hon att gamla beprövade metoder är minst lika bra, om inte bättre, än nya. Här gäller i första hand såpa. Möjligen kan kulturnissen acceptera en grundläggande såp-impregnering (trots att man egentligen inte gjorde så förr) för att få ett starkare skydd. Lut är uteslutet. Helst ska golvet inte ens slipas, särskilt inte om det är ett ”äkta” skurgolv från början. Önskas ett vitare golv är det kalklösning som gäller. Ett kladdigt jobb, men det lär göra golvet starkare. En annan valmöjlighet är att måla golvet med linoljefärg, enfärgat eller i rutor, som man gjorde redan på 1700-talet.

Praktikern tänker på vad som är mest hållbart och enklast att sköta. Valet blir en lack, men gärna en ganska matt sådan. Möjligen kan han eller hon tänka sig att starta med en lutbehandling för att hindra träet från att gulna. Däremot accepterar praktikern knappast en oljebehandling under lacken. Denna blandmodell lär ge ett fint resultat, men innebär oftast att tillverkaren av lack och olja avsäger sig alla garantier eftersom de två behandlingarna inte är tänkta att kombineras.

Esteten bryr sig mest om det färdiga resultatet och kan därför välja vilken som helst av de tre varianterna - inte av rationella skäl utan för att det helt enkelt är snyggt. Blir valet såpa är det alltså för att uppnå den silvergrå färgen. Lutning är inte heller uteslutet - utan ett smart sätt att få ett ljusare golv, som dessutom ser äldre ut än det är. Esteten oroas dock lite för att golvet ska bli flammigt de första åren. Blir valet olja handlar det i första hand om att uppnå den mjuka och vackra ytan. Förmodligen blir det också en trendriktig vitpigmenterad olja. Underhållskravet avskräcker inte. Esteten kan även lacka golvet, men gör det då inte i första hand för att det är mest tåligt - utan för att han eller hon anser att det är ”snyggast”. Golvet blir ännu finare med ett lager olja under lacken. Att garantierna inte täcker eventuella skador avskräcker inte esteten. Karolina Andersson