Dan Brown – ständigt sågad men omåttligt populär. T. h. Män som hatar kvinnor.
Foto: getty images/aop
Dörren till deckarförfattaren Mari Jungstedts arbetsrum är täckt med färgglada post-it-lappar. På dem står korthuggna meningar som ”Knutas informeras om hotbrev”, ”Emma på jobbet i Roma Villospår?” och ”Möte spaningsledningen”. Lapparna är ett tidigt synopsis till Mari Jungstedts nästa bok, med arbetsnamnet Den som ger sig in i leken.
– Varje färg står för varsin karaktär i berättelsen. Johan är gul, Knutas är blå, en tjej som heter Emma är rosa och allmänna händelser är gråblå. De olika färgerna gör att jag ser jag rytmen i berättelsen väldigt tydligt, och jag kan flytta på lapparna om jag ser att en karaktär inte varit med på länge, berättar Mari Jungstedt.
Att skapa trovärdiga karaktärer som går innanför skinnet på läsaren är avgörande för att lyckas med en deckare, menar hon.
– Om läsaren inte bryr sig om vad som kommer att hända med huvudpersonen har man misslyckats som författare.
Mari Jungstedts fem deckare om kommissarie Knutas mördarjakter på Gotland har sålt dryga miljonen exemplar bara i Sverige, översatts till ett dussintal språk och dessutom förvandlats till tyska långfilmer. Hon är en del av det svenska deckarundret, en grupp författare med Stieg Larsson i spetsen som gör rent hus på topplistorna runt om i världen. Helt enkelt en bästsäljare, en förlagsvärldens heliga graal.
I Sverige har vi inga kurser i hur man skriver en kommersiellt framgångsrik roman, inga handböcker med steg-för-steg-guider. På andra sidan Atlanten finns det däremot hur mycket som helst att hämta. Böcker som talar om hur man skriver storsäljare har själva blivit storsäljare, med titlar som The complete idiot's guide to getting published. En Googlesökning på ”how to write a bestseller” ger 72 600 träffar och avslöjar att det till och med finns dataprogram att ta hjälp av, till exempel tjänsten Fiction Fixer som utvecklats av Chris Yavelow.
Idén kom när jag skulle börja skriva skönlitteratur, efter att bara ha skrivit fackböcker. Jag satt och funderade på om jag skulle skriva ordet ”seemingly” (till synes) i en text, och undrade om min favoritförfattare Michael Crichton brukar göra det, berättar Chris Yavelow på telefon från sitt hem i Maryland i östra USA.
Jag skannade in en av hans romaner och upptäckte att han bara använder ordet ”seemingly” en enda gång i hela boken. När jag kollade min egen text såg jag att ”seemingly” fanns med 25 gånger. Det måste jag göra något åt, tänkte jag.
Chris Yavelow utvecklade sitt program, skannade in mängder av bestsellers, och kan nu jämföra ett amatörmanus med kioskvältare från John Grisham, Dan Brown och J K Rowling. Hur är meningsbyggnaden och ordvalet? Kanske kommer huvudpersonen in i berättelsen tvåhundra ord för sent? Hur många meningar i texten börjar med ordet ”och”, jämfört med Dan Browns Da Vinci-koden, där 143 meningar börjar med ”och”? Chris Yavelows hypotes är att alla bästsäljande böcker har någonting gemensamt, som kan analyseras och brytas ut för att bidra till nya framgångar. Han är i grunden kompositör, och berättar att popvärldens hitfabriker har stått modell för hans syn på skrivande.
Musikens topplistor är ett kretslopp. Folk köper låtar med ett populärt sound, och låtskrivarna gör i sin tur ännu mer musik som låter som det som redan säljer. Det kretsloppet försöker jag tillämpa på böcker.
Är det inte risk att böckerna blir väldigt förutsägbara?
Jag tror inte det. Handlingen kan innehålla en massa oförutsägbara saker, men man måste placera dem i ett ramverk som fungerar på en bred grupp människor. Om man vill nå de stora försäljningssiffrorna så måste man undersöka vad folk gillar, vad som talar till dem.
Chris Yavelows synsätt kan tyckas krasst, men används hela tiden inom andra kulturindustrier. Film- och tv-bolag ordnar testvisningar och dataspelsutvecklare använder sig av internetcommunities för att få respons på spelidéer. Men bokförlagen ägnar sig åt varken testläsningar, läsarundersökningar eller fokusgrupper.
Att slå ihop vad några personer tycker om en text för att undersöka om den är värd att ge ut känns för riskabelt, menar Jonas Axelsson, litterär chef på Bonniers förlag.
–Visst, vi använder lektörer men vi måste kunna lita på vårt eget omdöme til syvende og sidst, annars skulle förtroendet mellan författaren och förlaget urholkas.
Jonas Axelsson var först med att publicera Mari Jungstedt, och har under sommaren suttit på svaret om vilka som ligger bakom den listtoppande pseudonymen Lars Kepler. 2002 köpte han rättigheterna till den då okände loserförfattaren Dan Browns roman Da Vinci- koden för sju tusen dollar. Hittills har den sålt 1,1 miljoner exemplar i Sverige. Men trots rykte om sig att ha förlagsbranschens bästa näsa för kommersiella framgångar säger sig Jonas Axelsson inte veta vad som gör en bästsäljare.
–Hade jag ett bra svar på det hade vår verksamhet varit mycket enklare. Men det handlar väldigt mycket om tilltal, att författaren sätter upp reglerna för berättelsen direkt och befinner sig nära läsaren i texten, som en ledsagare och kompis. Lyckas en författare upprätta den relationen på ett väldigt självklart vis i ett manus, samtidigt som gestaltningsförmågan är helgjuten, så kan jag åtminstone få en stark känsla för att det kan bli en bästsäljare.
Något som är viktigt för att bästsäljarvibbarna ska infinna sig är att boken är en bladvändare, omöjlig att lägga ifrån sig, menar Jonas Axelsson.
–Jag har hört många av Dan Browns läsare säga att de aldrig tidigare har kunnat läsa 80 sidor av en bok snabbt i en följd. Den känslan har en berusande effekt på människor. Når en författare ut till dem som aldrig läser i vanliga fall har man att göra med en enorm bästsäljare.
Mari Jungstedt arbetade som ankare på nyhetsprogrammet ABC, och hade en lång journalistkarriär bakom sig när hon romandebuterade med Den du inte ser 2002. Tv-dramaturgin bar hon med sig in i sitt författarskap, just för att skapa bladvändarkänslan. Hon menar att en effektiv deckare är som ett sällsynt bra nyhetsinslag: greppar tag direkt och släpper det inte.
–För mig har det fungerat med korta kapitel med många cliffhangers. Jag försöker avsluta kapitlen på ett sätt som gör att läsaren undrar ”vad sjutton händer härnäst”. Det är också viktigt att boken börjar väldigt spännande, att läsaren kommer rakt in i ett skeende, utan att behöva ta sig igenom en lång saggig presentation av någonting.
Vikten av bladvändareffekten har förstås inte undgått Chris Yavelow.
–Jag har identifierat tjugo olika sätt att avsluta stycken som garanterar att läsaren inte kan lägga ifrån sig boken, och jag jobbar med att programmera in dem i Fiction fixer. Till exempel handlar det om att avsluta ett kapitel med en frågeställning, som antingen ställs rätt ut, eller som framkallas i läsarens hjärna, i stil med ”det kan väl inte bli ännu värre för huvudpersonen än så här?”.
Men frågan är om verktygen och recepten för att skapa bästsäljare verkligen fungerar. Chris Yavelow har visserligen skrivit fyra operor, men inga bästsäljarromaner. Det har ingen av hans Fiction fixer-kunder gjort heller, så vitt han vet.
–Jag håller inte koll på sådant, jag har så mycket annat på gång. Men ingen av dem har hört av sig till mig, så jag tror inte att någon av dem har skrivit en bästsäljare än.
Det är överlag få av bästsäljarcoacherna som själva lyckats skriva en succéroman. Den nigerianske författaren Arthur Zulu säljer in sin skrivbibel How to write a bestseller med de frestande orden ”när du har blivit rik och berömd och befinner dig i en exklusiv kurort i Alperna, planerandes en uppföljare till din bästsäljare, kom då ihåg mig”. Men Arthur Zulus hemsida skvallrar om att hans egen produktion begränsar sig till en teaterpjäs och en kommande roman på eget förlag.
Jonas Axelsson tror inte alls på idén att skriva en bok utifrån bästsäljarhandböckernas iskallt beräknande formeltänkande.
–Det förhållningssättet skulle göra läsaren väldigt obekväm. Det blir en automatiserad lösning som inte fungerar på läsarna, som dessutom är en väldigt heterogen grupp. Man måste tilltala många personer på olika sätt på en och samma gång.
Men det finns faktiskt ett dokumenterat exempel på någon som har lyckats skriva en bästsäljare efter recept. En artikel i New York Times från mars 1998 berättar historien om John Baldwin, en amerikansk snickare som vid 53 års ålder bestämde sig för att förverkliga sin dröm om att bli en framgångsrik romanförfattare. I sju år studerade han populära spänningsromaner, och utarbetade en tiostegsformel för hur man skriver en bästsäljare. John Baldwin följde formeln till punkt och pricka, och skrev The eleventh plague, a novel of medical terror, som han sålde till prestigeförlaget Harper Collins för två miljoner dollar. I hans framgångsrika best-sellerrecept finns punkter som ”Hjälten arbetar med en grupp experter där var och en har sitt eget specialområde”, ”två i flera i gruppen måste bli kära i varandra” och ”om berättelsen segar till sig, ta död på någon av dina karaktärer”.
Mari Jungstedt har visserligen ingen bästsäljarformel, men om hon hade en skulle den, förutom korta kapitel och cliffhangers, innehålla Gotland.
–Det har nog bidragit att böckerna utspelar sig på en plats som många människor har en relation till. Böckerna säljer visserligen utomlands också och de läsarna har kanske inget förhållande till Gotland, men miljön är ju ändå attraktiv och exotisk; en sluten plats, med spännande natur som raukar, långa stränder och vindpinade hedar.
Psykologi och relationer är andra viktiga komponenter.
–Det tror jag tilltalar väldigt många människor. Vill du sälja mycket tror jag att det är bra att skriva om sådant som folk kan känna igen sig i, snarare än om internationella narkotikakarteller.
På åtminstone en punkt är Mari Jungstedt överens med John Baldwins bästsäljarbudord:
–Lite kärlek är inte fel, det kan alltid sätta piff på anrättningen.
