Svenska Akademien samlas i dagarna för att utse 2005 års Nobelpristagare i litteratur. Valet kan bli hur som helst, en olustig kuriositet eller en betydande författare – erfarenheterna visar det. Det krypande obehag som bör besvära en del av medlemmarna efter fjolårets fadäs kan tvinga fram en återställare.

Men skadan går inte att reparera. Nobelpriset 2004 till Elfriede Jelinek har ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid. Det rör sig om ett monomant och enkelspårigt författarskap, en textmassa som synes hopskyfflad utan spår av konstnärlig strukturering.

Dess parasitiska karaktär är uppenbar. Under det knappa år som gått sedan denna pysraket damp ner i ett förvirrat kulturetablissemang runt Europa, avfyrad från vår en gång årligen till centrum förvandlade avkrok, har reaktionen mest varit tystnad eller korta undflyende kommentarer.

Folk som borde ha intresse för saken och som jag sökt kontakt med har skruvat på sig, hänvisat till bristande tid och till att de inte känt sig lockade till en närmare bekantskap. Yrkesvänner som jag känt genom åren och som jag värderat högt har visat en vag olust, de har helst av allt velat lämna ämnet.

Ett genomgående drag i Jelineks författarskap är dess uppsvällda volym som står i en förödande kontrast till tunnheten ifråga om idéer och visioner. För att inte tala om mänskoskildring, som (frånräknat rena kroppsundersökningar) är obefintlig, hur långt man än vill sträcka ut gränserna för detta begrepp.

Romanerna, eller dramerna (alla genrer löper i varandra), består av ett pratflöde där tillfälliga infall broderas ut tio eller hundra sidor utan att någonting blir sagt. Denna långrandighet alternerar med skräckeffekter så grovt tillyxade att de efter den första chocken lämnar en likgiltig.

”Die Kinder der Toten”, 1995, mastodontromanen (i Akademiens presentation antedaterad med 20 år), är ett av många exempel. På dess 667 täta sidor störtar sig den framvällande ordmassan över ett pensionat i de österrikiska alperna.

Gästerna vid hotell Alpenrose är levande döda och tre av dem, Gudrun Bichler, Edgar Gstranz och Karin Frenzel dyker upp som gengångare eller till livet tillfälligt återkomna. De besöker på nytt stället, de driver ett slags hälftenbruk med Jelineks egen persona som ständigt propsar på att få vara med i leken. De vädrar sina idiosynkrasier, men de får ingen substans, de förblir förevändningar för att flyta ut i distraktioner och suktande sexfantasier.

De dödas återkomst kan ju vara underlag för en spännande fantasi eller en ”gotisk” berättelse. Ingenting av detta bjuds. I stället utvikningar i likgiltigheter, eller rena greuelinslag – damerna skändar lik, kastrerar bilister och firar kannibalistiska riter.

Dessa orgier beröms i bokens fliktexter som mästerligt djärva. Över huvud taget är falsk varubeteckning ett utmärkande drag i förlagsreklamen för hennes böcker, särskilt från firman Rowohlt.

Elementär oreda blir ”rikedom på associationer”, ett slappt övermått av gräsligheter blir till ”frihet från tabuer”, det verbala sönderfallet blir till ett ”virtuost språkspel” eller till och med ”mästerlig språkdeformation” och så vidare. Kritiker som önskat framstå som progressiva har tagit sådana uppsminkningar för goda varor.

Jelinek är ekologiskt intresserad och den inhemska naturförstörelsen är ett genomgående tema hos henne. Det är ju en hedervärd ambition, men det sätt budskapet serveras på är inte originellt eller konstnärligt, och framför allt går det förlorat i ovidkommande aggressioner.

Det rör sig om genomtröskade saker som sedan decennier varit dagligt nyhetsstoff i alla medier. Österrike utpekas generellt som ett särskilt föraktligt och anpassligt land. Landets nyare historia rymmer ju mycket mörka inslag, men genom att fördömelsen omfattar allt och alla går dess giltighet till spillo.

Genom sin måttlöshet blir Jelineks prosa självdestruktiv. Ett av många exempel bjuder ”In den Alpen”, 2002, av någon anledning kallad ”Tre dramer”. De föreger sig vara en trilogi om natur, teknik och arbete, här anklagas Österrike för storhetsvansinne, utsugning av arbetare, miljöförstörelse, offentligt hyckleri och ett dussin andra tjockt påsmetade synder.


I boken ”Oh Wildnis, oh Schutz vor ihr”, 1985, har naturskyddarna själva slutit en ond pakt med markägarna. Båda sidor representeras av alltigenom tarvliga människor. Timmerhuggaren Erich är en barnpryglare som involveras i de stora naturprofitörernas dunstkretsar och för övrigt får tid och tillfälle att bedriva sitt olustiga och småsnaskiga privatliv till läsarnas underhållning. Dessa petitesser står i stället för det som kunde givit struktur, hållning och intresse åt ämnet. En utdragen smädetirad som avslutar det hela förmår inte hjälpa upp intrycket.

Jelineks dramatik har av entusiaster betecknats som ”uppkastningar av ord”, den är så pass gummiartad att den fått utgöra ett råunderlag för teatrar som kan profilera sig och pjäserna precis hur som helst, allt med författarens fulla välsignelse.

Förnedring, förödmjukelse, skändning och själväckel, sadism och masochism är huvudtemata i Jelineks värld. De utestänger andra aspekter på människan, därför blir hennes verk så fattigt och torftigt. Det är överlastat med tv-kanalernas tittarfrukter och datorkommunikationens förförelser, i en omisskännligt grumlig stämning av förtjusning och avsmak.

Jelinek har hävdat att kritikerna inte förlåtit henne den ”extremism” som hon anser vara hennes moraliska och konstnärliga rätt som människa och kvinna: ”jag förväntas skriva vackert, intelligent, sparsamt och sensibelt”. Hennes klagomål har blivit mer och mer oberättigade: hon har fått mycket beröm av en överrumplad och alltmer opportunistisk litterär omvärld. (Heinrich Böllpriset, Georg Büchnerpriset, Dagermanpriset med mera.)

Den karikatyr av könens samliv som hon ritar har sammanfallit med de barocka utväxter på kvinnosaken som nu ödelägger reformarbetet, könskrigets aggressiva enfaldstrend som hos svagare själar givit massiv utdelning.

Nobelpriset visar Svenska Akademiens ivriga traktan efter rättrogenhet. Sin Nobelföreläsning kallade hon ”Im Abseits”, ”Vid sidan av”; det var en föga träffande titel. Att hon skulle ha verkat från en utkant är en synvilla; hon har hållit sig i underhållningens huvudfåra, den som nu mer och mer breder ut sig i massmedierna: illabefinnandets och privatgrälens realitysåpor.

Jelineks kritik av mänskliga och maskulina oarter är en underlig skvader: satiren som utbasunas som hennes vapen och ärende upphäver sig själv och blir till ren efterhärmning av det som skulle hånas. Hon skriver på den avskydda men för henne oemotståndligt lockande porno- och skräckgenrens egna villkor: hela böcker är i stora stycken en på en gång kvidande och olustfylld våldsporno.

Gladporr är det ju definitivt inte, vad det så än är. Till en viss grad kan det faktum att hon i varje bok fastnar i sexträsket och inte kan ta sig upp ur det ses i ett historiskt sammanhang. Katolsk och mellaneuropeisk moralkodex visade länge större återhållsamhet in rebus naturalibus, och fördröjde den rörelsefrihet som vi norrut tidigt blev vana vid.

Härav den beundrande häpnad som mötte henne från många håll när hon överskred de konvenanser som redan var fallfärdiga. Porrbranschen hade sina grövsta år under 60- och 70-tal, i film och i skrift, senare har ju utbudet spritts till en mängd medier och framför allt har pornon infiltrerat accepterade och respektabla kulturutbud. En avancerad porr kan numera uppträda förklädd till indignation, den blir då både kommersiellt och moraliskt gångbar. I detta fack sorterar i stort sett allt som Jelinek skrivit.

”Gier” (2000, utkommer i dagarna på svenska under titeln ”Glupsk” i översättning av Aimée Delblanc) kallar sig själv ”En underhållningsroman”, ovisst på vilka grunder. En story kan dock urskiljas: gendarmen Kurt Janisch, en Don Juan av grövsta och enklaste slag, har specialiserat sig på ensamma kvinnor; han plockar upp dem på bilvägarna i bergen.

En av dem, Frau Gertie, är eller har varit pianolärarinna. Hon äcklar honom, som ”en fiskfabrik”, och han tänker med saknad på de åtråvärda män som han duschar med i det militära, ”deras svansar, skimrande som ormar, vippande som stålfjädrar”. Han dumpar henne också och väljer en mycket ung flicka. När trassel uppstår på denna front mördar han henne.

”Lust” från 1989 översattes redan 1990 av den arma Margaretha Holmqvist som på ett aktningsvärt sätt försökt att följa med i de knöliga svängarna. Jelinek kallar sina böcker ”musikaliska kompositioner”. Musiken består som vanligt i ett internt familje- och grannkrig med sex och handgripligheter som huvudvapen.

Vi möter en erotisk mångsysslare som på grund av aidsriskerna blir nödsakad att återgå till hustruplågeriet. Den kuschade hustrun söker sig bort till en yngre man som blir hennes nya plågoande. Och så blir vi delaktiga i de jämmerliga seanser där dessa aktiviteter utövas. Jag är rädd att också de som i förhoppning om en välmatad pornohistoria skaffat sig boken blir besvikna.


Som kitsch har berättelsen ungefär samma dignitet som den tidigare skrivna och snabbt till svenska tolkade (och filmade) ”Die Klavierspielerin, 1983 (”Pianolärarinnan” 1986, övers. Margaretha Holmqvist). Den har på det tyska området fått en knallsuccé (34 upplagor), vilket tyder på att pretentionerna är rätt blygsamma hos den stora publiken.

Boken bågnar av platta, onda, småsinta människor. Erika själv går på pornofilm i förstäderna och kräver här mycket kraftig kost, hon bespejar invandrarturkarnas sex i gamla spårvagnar om nätterna, hon slåss på liv och död med sin gamla mor – boken luktar alltigenom av narcissistiskt självbeskådande, den kommer inte loss från sin författares egen titt och tätt utropade inkrökthet.

”Die Ausgesperrten” (1980, svensk översättning Eva Liljegren: ”De Utestängda” 1992), om ett gäng ungdomar som mördar en förbipasserande varefter en av dem får ett infall och slår ihjäl sina föräldrar, är ett raffel med en långt över bristningsgränsen utnyttjad verklighetsbakgrund.

I Akademiens motivering prisas Jelineks ”musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”.
Inför ett sådant den litterära kritikens pekoralblomster, delvis hämtat från hennes egen arsenal, häpnar man; mindre träffande kan hennes verk inte beskrivas.

Akademien har inte bara köpt hennes egen självkarakteristik för tio miljoner kronor, den måste ha köpt den oprövad. Ett verk så stillastampande, så helt inskrivet i klichéernas formler, så lågt i tak, har valts bland alla tänkbara stora diktarskap, också kvinnliga, som stått till förfogande. De konstnärliga argumenten har lagts åt sidan, modeideologi och opportunism har varit huvudsaken.


Men hur har denna olycka kunnat ske? Vilken fraktion inom Akademien har satt igång det här? Jag kan tänka mig att några inom kretsen låtit sig imponeras av Jelineks ”mod” att epatera den österrikiska borgerligheten. Men några, tror jag personligen, har mått rätt illa. Till sist har de alltså sagt ja och amen, nåja, kanske inte amen den här gången. Men har ens en bråkdel av akademikerna läst ens bråkdel av dessa tjugu trettio böcker? Jag kan av egen erfarenhet intyga att det inte är gjort över en vecka eller en månad. Det är ett rent slavarbete.

2004 års Nobelpris har inte bara varit till obotlig skada för alla progressiva krafter, det har förvillat den allmänna synen på litteraturen som konst. Det går ut över alla tidigare val och en rad kommande.
Efter detta kan jag inte ens formellt stanna kvar i Svenska Akademien. Jag betraktar mig från och med nu som en utomstående.