Det handlade om bantningsindustrin när Kaliber hade nypremiär på påskdagen. Ett ämne i tiden, inte bara för att Sveriges befolkning låg i sockerchock och äggkoma och ångrade att vi inte köpt hem mer Samarinpulver.

Samtiden tycks hårdna lite för varje dag i sina krav på att vi alla ska skaffa oss smala, hälsosamma kroppar. Om jag skriver in ordet ”och” för långsamt i min smartphone föreslår stavningskontrollen ”LCHF”. En 45-årig själ förväntas vistas i en 20-årings pilatestuktade lekamen.

En degig mage ursäktas om den tills för två veckor sedan härbärgerat en bebis – sedan är det dietdags och träningstajm. Klart att genvägar och snabba lösningar välkomnas med öppna gäddhängsarmar.

Kalibers granskning av bantningsföretaget Xtravaganza berättar att företaget på bara några år kommit upp i en omsättning på 140 miljoner om året och att de är ett av de snabbast växande företagen i Sverige.

Inte så märkligt kanske, av många orsaker förstås, men en tungt vägande torde vara de både svenska och amerikanska tjockishetsarprogrammen som kryper in i underhudsfettet på oss lagom till chipsen i tv-soffan.

Kaliber träffar grundarna, vars professionella kunnande visst sträcker sig till att de arbetat som kiropraktorer. När de ställs inför fakta som att en kvinna som följde deras dietförslag åkt in akut med sprucken tjocktarm (hon har stomipåse i dag), eller att en annan kvinna blivit okontaktbar och krampat för att sedan visa sig ha drabbats av vattenförgiftning efter Xtravaganzas ”goda råd”, förhåller de sig kallsinniga. När de pratar om sitt entreprenörskap och viljan att expandera i Kina och Malaysia, är de desto muntrare. Maken till usel mediehantering får man leta efter.

På ett målande och knivskarpt sätt ställer Kaliber bilderna emot varandra: de framgångsrika, förslagna entreprenörerna, de av glädjekalkyler bländade franchisetagarna och de hälsovådligt viktminskande-genom-svält konsumenterna. Och samtidigt som man granskar ett inte olagligt, men inte helt etiskt försvarbart, företags business, berättar man något om tiden vi lever i.

Tre fåfänga drömmar krockar nämligen i Kalibers reportage om Xtravaganza. Dels den rådande frälsarsminkningen av alla som kallar sig entreprenörer – de tjänar pengar och växer hastigt, medan alltför få frågar sig på vilka premisser expansionen sker.

Dels den småskaligare, men ack så kraftfulla, myten om lyckan i att vara sin egen – även om det handlar om att bli återförsäljare av soppor nästan utan näringsvärde till ockerpris.

Dels, och det är här det blir farligt rent fysiskt, drömmen om att bli av med det där som sladdrar ovanför badbyxlinningen före strandsäsongen 2011.