Den odödlige A-lagaren Sonny Contrera. Mannen som råkar äta möbeltassar eftersom han inte kan skilja på ”mat” och ”annat”. Mikal Hjort som drömmer om att bli uppfostrad av en djurfamilj. Och förstås –  den provocerande nycirkusartisten Katla.

Klungan har gett liv åt en lång rad säregna karaktärer som blivit kända och älskade -genom kultprogrammet Mammas nya kille i P3, utsålda teaterföreställningar runt om i landet och sommarens SVT-serie Ingen bor i skogen.

Den geniförklarade kvartetten kommer tassande ut på stora scenen i Dansens hus i Stockholm i bara strumplästen.

De ler lite blygt, hälsar artigt och ställer upp sig för fotografering.

– Får jag ta bort lite tandkräm? Ska du blöta ditt eget finger? frågar Olof Wretling och gnuggar Sven Björklunds kind, medan Mattias Fransson ger goda råd om hur man väljer rätt skruvdragare.

Carl Englén har en otäck tandinflammation och vänder andra kinden till för att det inte ska synas.

På torsdag har deras Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter premiär på Dansens hus.

– Väldigt roligt, säger Sven Björklund, känd som ilskne sjukpensionären Lars Stenberg och livsbejakande tvåbarnsmamman Agneta Fagervall-Olsen.

– Nej, jag har panik, säger Mattias Fransson, alias skrotgubben Hans-Erik ”Geggan” Nordin, Mikal Hjort och actionhjälten Thunder, och gömmer ansiktet i händerna.

Liksom Klungans tidigare verk hade föreställningen urpremiär i hemstaden Umeå, där den har gått för fulla hus och mötts av -stående ovationer i lokaltidningarna.

Namnet föddes i all hast ute i stolhavet framför stora scenen, inför en presskonferens.

– Vi tog i lite, drämde till. Vi vet ju att vi ändå inte kan leva upp till det, säger Birgitta Egerbladh, koreograf och regissör.

Efter kritikerrosade Det är vi som är hemgiften på Södra teatern 2008 samarbetar hon nu med Klungan för andra gången och ses som gruppens femte medlem.

– Vi fick inte nog förra gången. Det var som ett naturligt behov och en längtan att få fortsätta. Man får ut så mycket av samarbetet, det är oerhört unikt och värdefullt, säger hon.

Flera gamla godingar återkommer i nya showen. Klungan är hemlighetsfull kring innehållet, men avslöjar att några har fått familjemedlemmar, andra en ny skepnad. -Rörelsespråket är en viktig ingrediens, även om det inte bjuds på fullt så mycket dans som tidigare.

– Förra gången dansade vi på en teaterscen, nu spelar vi teater på en dansscen, säger Carl Englén, upphovsman till narkosläkaren Gustav Svensson och ”en handfull socialt missanpassade göteborgare”.

Första gången Klungan ville slå sina påsar ihop med Birgitta Egerbladh sa hon nej, visste inte vilka de var. Men Klungan gav inte upp utan styrde stegen mot Stockholms stads-teater, där hon jobbade med Köra och vända.

– När jag träffade dem föll jag direkt, pladask, säger Birgitta Egerbladh.

Resultatet blev Det är vi som är hemgiften, en föreställning full av egensinniga dans-rörelser. Inför premiären sparade

Klungan ut vildvuxet skägg och hår à la ZZ Top.

– Vi enades om att det var någonting att alla fyra skulle ha skägg. Sen fick det ett större formmässigt värde och gav oss en kostym på något sätt, säger Carl Englén.

Fyra män i långa, oregerliga skägg väcker uppmärksamhet.

– Det blir ju som ett kringresande sällskap, som en attraktion, säger Mattias Fransson.

Klungans medlemmar har tagit plats i en loge intill scenen. Iförda sina scenkostymer, ljusa chinos och blå pikétröja, sitter de i varsitt hörn av en jättelik hästskoformad soffa. Sven Björklund, tillbakalutad med armarna i kors, börjar fnissa.

– När vi var i Portugal och var ute och joggade och vi var tvungna att springa genom en restaurang...

Alla brister ut i gapskratt.

– De skrek Forrest Gump efter oss, säger Olof Wretling, som lånar sin röst till Katla, världsresenären Mangan och livscoachen -Peter Nilsson.

I gruppen finns två gamla elitfriidrottare: Mattias, medeldistans, och Olof, höjdhopp. De träffades på friidrottsgymnasiet i Umeå.

Mattias: Olle var bättre. Jag var en talang men jag blev inte lika bra.

Olof: Ja, jag knep några ungdoms-SM-guld.

Mattias: Men jag började väldigt sent.

Olof: Du sprang åt fel håll...

Klungan skildrar ensamhet och galenskap. De överraskar och förbryllar, ger röst åt dem som annars inte hörs. Tar sig ömsint an -vresiga och vansinniga figurer –  och låter alla prata till punkt. Ofta är det absurt och -tragiskt, men konceptet får publiken att -fnissa, hisna och gapskratta.

Att söka orsaken till varför det blir som det blir i Klungans värld är dock att ge sig ut på minerad mark. De analyserar inte sådant, utan går på magkänsla.

– Det här är jätteobehagligt att prata om, säger Mattias Fransson och stirrar ner i golvet.

Olof Wretling nickar.

– Ja, jag är livrädd.

– För oss är det ofta så att vi säger ”Det här är någonting”. Det räcker för oss, då förstår vi fyra, säger Mattias.

Klungan startades 2003. De fyra hade jobbat ihop i olika konstellationer tidigare. Konstnärligt klickade det direkt, kvartetten förstod att de var något på spåren.

– Jag kände det från dag ett, att det var något annat. Det måste jag säga, säger Carl Englén.

– Det är få förunnat att springa ihop med så mäktiga medarbetare, säger Olof Wretling.

Efter ett halvår drog de på turné med Riksteatern.

– Den hösten är det roligaste man har varit med om i hela sitt liv, det var ju fruktansvärt roligt, säger Sven Björklund.

Totalt har gruppen nu satt upp ett tiotal före-ställningar. Att deras kluriga humor skulle bli en sådan succé runt om i Sverige kom som en överraskning för samtliga.

– Det är bara en bonus och också en bisak. Fortfarande är ju grunden att vi ska göra -något som vi själv tycker är bra, säger Mattias Fransson.

Vad är hemligheten?

– Den enda ekvation som jag har upplevt har varit i närheten att fungera är att man gör något man själv tycker om och sedan jobbar man som en dåre för att det ska bli som man vill ha det, säger Carl Englén.

Humorgruppen fungerar på samma sätt som de permanenta medlemmarna i FN:s -säkerhetsråd. Det räcker att en lägger in veto för att en idé ska stoppas. Allt ska godkännas av alla –  alltid.

– Det skulle kännas helt ointressant att stå på en scen och så vet man att tre stycken bakom skynket tycker att det är en skitdålig idé, säger Olof och Sven fyller i:

– Klungan startade ju så, vi ville verkligen vara helt kompromisslösa och göra precis det vi ville.

Gruppens arbetsfilosofi bygger på att alla ska säga vad de tycker.

– Det blir jag så förvånad över när jag kommer till andra sammanhang. När man säger vad man tycker, att folk uppfattar det som något negativt. För oss är det bara positivt, säger Mattias.

Trots att medlemmarna bor utspridda från Umeå till Kolmården försöker de sitta ihop och jobba så mycket som möjligt ett par månader före varje föreställning. Då föds idéerna.

–  Det är på den nivån att någon säger ”Men är det inte roligt med badmintonbanor?”, ”Jo det är roligt”, så kommer en till kloss, och en till kloss. Sen kan man prata om en träningshall en hel kväll, säger Olof och fångar en dosa General white portion som Sven kastar över bordet.

Klockan har för länge sedan passerat lunchtid.

Klungans medlemmar börjar få blod-socker-fall, men vaknar till liv igen när alla kneg de har hankat sig fram på kommer på tal. Vårdjobb, kaféjobb, telefonförsäljning, golvläggning, reklamutdelning, parkarbete, rensning av jordgubbsland, dörrförsäljning av fröer, skogsplantering.

Sedan släpper Sven bomben:

–  Jobbat på Gulins har jag gjort, säger han.

Alla sätter sig käpprakt upp och spärrar upp ögonen.

– Nähä!? Har du jobbat på GULINS!?

Sven fnissar.

– Fy fan vad roligt, säger Carl.

En trave caesarsallader anländer. Olof, som är hungrigast, kastar sig över påsen.

– Jag hade ju beställt en Capricciosa, säger han med livscoachen Peter Nilssons röst.

Carl vänder sig till Mattias.

Carl: Jag såg en människa som såg exakt ut som din bror fast hoptryckt.

Mattias: Mhm.

Carl: Ja, han såg ut som om han fått ett sånt där serietidningsskruvstäd i huvudet.

Mattias: Bra look. Du går fram till honom och säger ”Vet du, du går att dra ut till Thomas”.

Båda garvar.

Blundar man när Klungan pratar kan man förnimma deras figurer.

– Alla karaktärer man gör har ju delar av en själv i sig, det är därför de fungerar, säger Carl Englén.

– Sen kan man ju inte riktigt sitta och tänka på att man tar från sig själv, att nu gör jag morsan rakt av, då blir det svårt, säger Sven Björklund.

Alla gör ett tiotal karaktärer var. Figurerna är uppdiktade, men mer eller mindre inspirerade av verkligheten. Katla, med sina skorrande R, upptäcktes på en resa till Berlin.

– Vi satt på en restaurang och så gick han eller hon förbi, det var en riktig aha-upplevelse, säger Olof Wretling.

Det viktigaste med en karaktär är dialogen.

– En karaktär är ju inte så mycket om den bara har ett utseende och en dialekt, det är -

ju vad den säger som blir personen, säger Mattias Fransson.

SvD:s teaterrecensent Lars Ring kallade Det är vi som är hemgiften för ”En skildring längst inifrån den svenska ensamheten”. -Mattias skrockar lite på sitt breda umemål.

– Längst inifrån...

– Men är vi inte ganska ensamma alla ändå. Sen kan man väl döva sig med omgivningar, klä det i familj, impulser, resor och jobb. Men vi är ju ensamma, säger Olof Wretling.

Det blir tyst en stund.

– Fast vi sitter inte och tänker att nu ska vi genomlysa den svenska ensamheten eller pratar om vilken mansroll vi ska skildra. Jag tror inte det är mer dramatiskt än att vår -gemensamma nämnare som kreatörer är att vi tycker om tragikomik, säger Carl Englén.

Så, vad är då Klungan –  och vad vill de?

– Ett utvecklande samarbete, föreslår Birgitta Egerbladh och alla nickar instämmande.

– Jag blir bättre av att vara med i Klungan, man är varandras smakförhöjare, säger Carl Englén.

Sven Björklund ler finurligt.

– Aromaten, grillkryddan, fyller han i.

– Man vill som ställa till det i huvudet på folk, öppna upp lite flippade dörrar. Ta med dem på en Klungan och Birgitta Egerbladh-resa, säger Mattias Fransson.