Rea är det numera klassiska barnprogrammet som med uppfinningsrikedom och attityd ställer frågor om ungas makt i konsumtionssamhället. Frågor som för varje programsäsong blivit alltmer relevanta men som i de senaste avsnitten hamnat i skymundan för en plottrig struktur och en fixering vid prylar, kronor och ören. Kändisar berättar om sina bästa och sämsta köp och i frågesportsform får tittarna gissa hur mycket olika grejer är värda.
Mest anmärkningsvärt är dock den frapperande medelklassnormen. Hittills under hösten har samtliga reportage skildrat barn i enorma, välinredda villor. Någon har haft problem med en sadel till sin häst Mumin, andra vill spara pengar och fixar enkelt gratis helgutflykt tack vare familjens rymliga motorbåt.
Att de flesta barn – verkliga eller fiktiva – som medverkar i svenska barnprogram har det ekonomiskt välställt är ingen nyhet, men att ett program som Rea är så blint för klassperspektivet är mycket märkligt. Kanhända dyker det framöver upp ett avsnitt där en mindre bemedlad familj, med en ensamstående morsa och ungar som inte kan följa med på skolutflykten, får berätta om sina svårigheter. För det är ju precis så, i snyftiga offerreportage, som barn med sämre ekonomiska förutsättningar vanligtvis framställs i svensk tv. Inte konstigt att de upplever sig som udda och mindervärdiga.
För dem är det nog också ännu mer provocerande än för mig att se de två Rea-reportrarna köpa 98 stycken Kinderägg, äta några och därefter slänga resten. Så mycket choklad i sopen för att utröna hur stor sannolikheten för att hitta ”rätt” plastfigur inuti är. En rolig idé men ett fruktansvärt illa genomtänkt tillvägagångssätt, särskilt i ett program med syftet att göra barn till medvetna och kritiska konsumenter. Ungefär som att Sverker Olofsson på sin Plus-tid skulle ha eldat upp en hel soffa bara för att den saknade tvättinstruktioner.
