–Det känns som att det lät hemskt, säger Frida Andréasson.

–Nej, det var jättebra! Nu tar vi det igen och så försöker du låta som ett ropande barn.

Gillyanne Kayes lägger det första pianoackordet i Papa, can you hear me från filmen Yentl. Den engelska sång- och talpedagogen är mitt i sin femte dag i Stockholm. Efter workshops för bland andra Nacka musikskola avverkar hon nu privatlektion efter privatlektion hos SMI, Stockholms musikpedagogiska institut, på Östermalm.

Tillsammans med sin man Jeremy Fisher har Gillyanne Kayes gjort sig ett namn som specialist på icke-klassisk sång. Paret undervisar på en rad institutioner och har lång erfarenhet från musikalvärlden. De har skrivit böcker och mängder av artiklar om bland annat sång inom skådespeleri.

–Du får gärna vara lite nasal. Det är väldigt Barbra Streisand, coachar brittiskan bakom flygeln.

För Frida Andréasson, till vardags musiklärare på Scengymnasiet, är lektionen en chans att experimentera med nya sångtekniker. Nu kämpar hon med det komplicerade stycket. I textraden “Papa, don’t you know I had no choice” ökar ljudstyrkan dramatiskt och hennes röst klingar av desperation.

Gillyanne Kayes slutar spela och ser nöjd ut.

–Bra! Hon har ju inget val, she has no choice. Det är helt rätt av dig att använda den rösten där.

Det brittiska parets Stockholmsbesök arrangeras som en del av Röstakademin, SMI:s öppna forum för intresserade av röst och sång. Tanken med Röstakademin är att låta fler än de egna eleverna ta del av institutionens kunskap och verksamhet.

Sångpedagogik har traditionellt handlat om att skola elever klassiskt. På SMI var man lite av pionjärer när man på 70-talet började ge sångundervisning även inom andra genrer. Idag är pop- och rocksångspedagogik ett område under utveckling. Men fortfarande handlar Gillyanne Kayes och Jeremy Fishers undervisning mycket om att ”programmera om” klassiska sångare.

–Förr gick undervisning i sång ut på att elever skulle lära sig att sjunga som sina lärare. Men eleven kanske har en annan sorts röst och en annan sorts personlighet. I idrottsvärlden har man olika träningssätt för olika syften, och där ligger de före oss. Vi borde också anpassa undervisningen efter varje sångares förutsättningar och ambitioner, säger Gillyanne Kayes.

Hon och Jeremy Fisher arbetar bland annat med ”belting” – en sångteknik som gör rösten extra kraftfull och intensiv. Gillyanne Kayes säger att alla parets metoder härrör från kunskap om människans anatomi och fysiologi.

–Det svåra är att bygga in den kunskapen i sina arbetsmetoder. Våra elever är ju artister, inte vetenskapsmän.

Två trappor upp, i ett lite större rum, sitter Jeremy Fisher vid en lite större flygel. Hans elev Eva Ericsson Berglund jobbar själv som sångpedagog, men är klassiskt skolad och vill träna på musikalinriktade sångsätt. För denne engelsman innebär det att lära henne att gapa och tjoa.

”Yeah!” ”Yeah!” ”Yeah!” ”Yeah!” De högljudda ropen studsar genom lokalen, varpå han ber henne att sjunga låten i det röstläget.

–Tänk på att musikdramatik och klassisk musik är motpoler. Klassisk sång ska vara vacker, strukturerad och rund i kanterna. Att sjunga musikaler däremot, handlar mer om drama än musikalitet. Man måste använda olika röster beroende på vilken känsla man ska uttrycka. Du som är klassiskt tränad måste lära om allt du kan från början.

En stund senare sjunger hon I’m not that girl från musikalen Wicked. Jeremy Fisher kompar och lyssnar koncentrerat på den vackra, kraftfulla sången. Efteråt låter han entusiastisk.

–Det där lät jättebra! Men, jag vill prova några saker.

”Några” visar sig betyda många. Eva Ericsson Berglund instrueras att hålla struphuvudet högre, andas annorlunda, hålla tillbaka röststyrkan och att sjunga som om hon pratade.

När han ber henne ta om stycket med ”sin allra luftigaste röst” låter det plötsligt som en helt annan låt. Intimare, sprödare och mer personlig.