Dansutbildning är ett känsligt ämne. Det berör barn och deras prestationer, som ska mätas och vägas. Och inte enbart genom betyg, utan med bedömning av rent fysiska förutsättningar att klara yrkets krav samt av mer diffusa kvaliteter som handlar om förmågan till konstnärlig utveckling och mognad.

Inom den så kallade moderna dansen finns generellt sett större svängrum för olika typer av dansarbegåvningar och kroppar. Den klassiska baletten är mer obarmhärtig – än idag. En Svandrottning som har musikalitet och rollinlevelse men inte behärskar tekniken lär knappast bli långlivad på scenen.

Hösten 2006 sökte tio avgångselever från Kungliga Svenska balettskolans klassiska linje arbete på Kungliga Operan. Ingen av dem fick jobb.

Dåvarande balettchefen Madeleine Onne drog ett halvår senare igång en het debatt i dansvärlden då hon i brev till berörda departement och myndigheter larmade om utbildningens brister. ”Jag kan inte anställa elever som inte klarar den internationella konkurrensen på den rörliga arbetsmarknad som finns idag”, sade hon till SvD.

Regeringen svarade med yrkesdansarutredningen, Ta klass, vars förslag nu delvis blir verklighet. De flesta i dansvärlden tycks rörande överens om att utbildningen behöver förbättras och förtydligas med den klassiska baletten som bas och en bättre kontakt mellan skola och yrkesliv. Den nya modellen har kallats elitskola, även om den inte vrider klockan tillbaka till de förutsättningar som rådde före 1981, innan Operans balettelevskola upphörde och blev kommunala Svenska balettskolan.

Tittar man ut över världen finns ännu många exempel på dylika institutioner. Parisoperans anrika balettskola har rötterna i Ludvig XIV:s 1600-tal, Det Kongelige Teaters motsvarighet grundades 1771. Även den betydligt yngre Nationaloperan i Helsingfors driver sin Balettläroanstalten.

Visst behöver Sverige en kvalificerad yrkesdansarutbildning på grundskole- och gymnasienivå. Men ”anställningsbarhet” i dagens verklighet bör syfta på en bredare marknad än Kungliga Baletten och motsvarande institutioner. De flesta dansare idag är frilansare och rör sig över ett expanderande, gränslöst område där synen på konstnärskapet är under ständig utveckling.

Det ställer också krav på skolan. Gallring i all ära – elevernas individuella utveckling beror även på lärarnas kompetens och utrymmet för intellektuell stimulans. Professionella dansare har ett medvetande som sträcker sig utanför kontrollen av den egna kroppen. Först då kan man bli en Sylvie Guillem.