När Emil Jonason hade smygpremiär för sin Rising star-turné på Forum i vintras skrev SvD:s recensent Lars Hedblad att klarinettisten ”levde musiken mer än bara exekverade den”. Det är precis vad han eftersträvar – att vara ett med sitt instrument och inte bakbindas av rädslan att spela fel, för det är flödet snarare än exaktheten som publiken tar in.

– När man står på scenen måste man våga chansa och bjuda på sig själv, säger han och skrattar åt citatlånet från Roland i Killing-gängets Torsk på Tallinn.

Nervositet är kopplat till egocentricitet, till rädslan att folk ska upptäcka att man inte är perfekt, menar Emil Jonason, som blivit mindre nervös med åren. Han försöker att inte bara tänka på rätt toner utan mer på att göra bra musik.

–Att tänka för mycket på noterna är som att vara skådis och läsa sitt manus innantill. Det måste leva.

Kanske är det också därför som han de senaste tre åren nästan uteslutande har lyssnat på Tom Waits, vars raspiga röst är så långt från klassisk skolning man kan tänka sig.

–Det är stökigt och känslan finns i stunden. Jag vill inte låta så när jag spelar, men klassisk musik har nog lite att lära av populärmusiken där, att låta livekänslan bli ett eget uttryck, säger Emil Jonason.

Som Rising star har han fått göra konserter i många av Europas stora konserthus och nu är han tillbaka på hemmaplan med eftertraktade erfarenheter. Men att han alls började spela klarinett var en slump. Det var helt enkelt kortast kö till det instrumentet på kommunala musikskolan, och sedan lyckades passionerade lärare och klarinettens klang hålla honom kvar. När vi talar om återväxten för den klassiska musiken ser han de kommunala kulturskolorna som det allra viktigaste att satsa på.

–Kultur betalar tillbaka det den kostar fast i andra former. Vi musiker fungerar som ambassadörer i världen.