Zandra Ahl är konstverkaren med egen smak, som gillar att utmana etablissemanget, måla naglarna och debattera designbegreppet.
Zandra Ahl mötte den stora publiken som kurator för Liljevalchs vårsalong, Formbart. Hon gjorde då ett urval bland inskickade skaldjur av halm, galna möbler och allehanda obeskrivbara prylar. Det blev publikrekord trots ljumma recensioner och Zandra blev Zandra med hela form-Sverige.
Och det är ju skönt att allt inte sker postumt i konstvärlden. Att alla erbjudanden, erkännanden och superlativer når den drabbade först efter att rigor mortis har inträtt. För Zandra Ahl är allt annat än stel i sitt formspråk.
Hennes dekorativa prydnadslampa från examensutställningen på Konstfack 1999 innehåller mycket, men inte en enda rak linje och den bryr sig varken om normer eller regelverk.
- Nej, det var väl egentligen ingen som gillade det jag gjorde under studietiden. Jag fick alltid höra att jag använt undermåliga material. Eller att det bara inte var tillräckligt snyggt, berättar hon.
Och då hade hon ändå Småland, glasriket och tv:s Bildjournalen som smakreferenser under uppväxten. Men Zandra Ahl längtade efter något annat. Hon bytte Växjö mot avkroken Nässjö under gymnasieåren. Pluggade som besatt för att ta sig till storstan Stockholm. Och hon lyckades.
Nu, snart 15 år senare, återvänder hon dock till Växjö. Men som utställare av sina egna alster på Smålands museum. Hon är fortfarande kontroversiell, men det har inte påverkat varken glittret eller det rosa. Zandra Ahl har gjort det överdekorerade till sitt språk, lite som Rinkebysvenska, något alla förstår, men inte riktigt vill ta till sig. Det är småstadskitsch som tagit plats i konstens finrum. Klart det krockar.
Annars har Zandra Ahl smak för just krockat och gärna då mattlackat. Både vad gäller egna alster och när hon fantiserar över vad hon allra helst skulle vilja äga. En vräkig amerikanare från tidigt 80-tal, med mattsvart lack och bucklig plåt. Schablonbilden av den coola Zandra målas upp över en kopp te på ett av Stockholms sunkigare fik.
- Visst, jag kan se mig hänga där i den där bilen. Köra fort och liksom glänsa. Gasa ordentligt. Men
jag vet att det inte skulle funka. Jag har ju inget körkort och när jag har testkört vågar jag inte köra fortare än 40 och får dessutom motorstopp hela tiden.
Formel 1 på tv hör till favoritsysselsättningarna, men så är hon också uppvuxen i en mekanisk verkstad. Nåja, det var i alla fall där i Växjö, på pappas bilverkstad den tolvåriga Zandra hade sitt första sommarjobb.
- Jag svarade i telefonen och hade hand om post och lite fakturor och så. Men jobbade på riktigt gjorde jag väl egentligen inte. Det får man väl inte ens? Men jag tyckte det då i alla fall. Och att jag var viktig.
Hantverk och bilmekande må vara. Kanske är det ens egna föreställningar om en konsthantverkare och designer som får sig en törn när Zandra Ahl berättar om sin privata sfär. Och om man till det adderar de tigerrandiga naglarna i glitterfärg blir fenomenet Zandra Ahl än mer komplext.
- Naglar, billig shopping och att kolla på formel 1, det är mina intressen, fnissar hon.
Shopping, och inte ens då på stadens finare varuhus
eller gallerier, utan här är det Rusta, Jysk eller Claes Ohlson eller som gäller.
- Visst, sist köpte jag ett jättefint rosa städset. Och det var verkligen billigt.
Hon hävdar dock att hon inte är en prisjägare av det vanliga snittet, utan snarare en människa som konsumerar. Och det kan man göra utan att handla men låta sig inspireras i de dyra butikerna och istället tokshoppa i de billiga. Tillfredställelsen är densamma. Förutom den rena konsumtionen, är samlandet en viktig drivkraft. Små påsar av porslin för småsaker, hör till favoriterna liksom allehanda ”bra att ha-prylar”, som gärna (förstås) är rosa och glittriga.
Hur många stålbad etablissemanget och smakpoliserna än doppar Zandra Ahl i så förblir hon en rosaglittrande punkprinsessa, som alltid säger vad hon tycker. Men så var det ju också där det startade en gång. Med bubblande åsikter, som inte lät sig kanaliseras enbart med de verk av glas och keramik hon skapade. Hon ville också nyttja ordet.
Som komplement till sin examenskollektion
skrev hon den lilla boken Fult och snyggt, ett ilsket inlägg i smakdebatten. ”Less is more är patetisk anorexia-estetik. Hur banalt är det inte att se alla vita liljor, strama rum och alla enkla allglas? Det och ingenting annat är vår tids stora stiltomhet och smaklöshet”, författade Zandra. Reaktionerna lät inte vänta på sig, utan Ahl fick rådet att söka sig utomlands för kanske skulle det finnas plats för henne och hennes fäbless för det fula någon annanstans i världen.
- Många försökte vifta bort mina åsikter och jag insåg att mina grejer aldrig skulle bli tagna på allvar om jag inte fortsatte att formulera mig. Jag kom från en annan kulturell kontext, som man ville sopa under mattan.
Så lätt viker sig inte Zandra Ahl, som fortsatte sitt korståg för det fula. Ivrigt påhejad av familjen, med storasyster som en stående vitamininjektion. Men när familjen kommer på tal ändras tonfallet. Den annars så välformulerade Zandra tittar mest ner i den vita, av henne tidigare sågade tekoppen (för den är ”heeelt
ointressant”). När mamma kommer på tal blir ögonen nästan tårfyllda.
- Hon har varit sjuk under min uppväxt. Vi har mycket god kontakt och när vi träffas försöker jag göra det bra och trevligt för henne.
Vi samlar ny kraft under samtalets enda tystnad
- Men vad jag äter många kakor, det är inte klokt. När vi skulle träffas och du sa att jag fick bestämma plats fick jag panik. Gud, jag är ju aldrig ute. Kunde liksom inte komma på ett enda ställe.
Ändå bor hon i Gamla stan. Men inte för närheten till stadens nöjesliv, utan för att hon gillar omgivningarna och för att hon efter år av sökande hittat en ateljé i anknytning till bostaden. Och det är där, med utsikt över takåsarna hon lever med sin sambo, umgås med vänner och skapar. Nu sist; ett nytt nummer av fanzinet Slicker, som hon driver tillsammans med vännen och konsthantverkarkollegan Andrea Djerf.
Det här numret ägnas åt Ernst Kirchsteiger och hans sommartorp. Jo, det är sant. En ständigt leende Ernst pryder förstasidan och hemmafixarens egen
George Clooney får tala ut. Dessutom avslöjar redaktörerna Djerf och Ahl att det ligger skräp i hörnen på torpet och att rosbusken i trädgården ställs dit vid varje inspelningstillfälle. Samtidigt som Zandra Ahl inte gör någon hemlighet av att hon inte helt tror på filosofin bakom rum för att ”bara vara i”, behandlas ändå Kirchsteiger med respekt. Ahls formgivarmission skiner dock igenom när Mr Sommartorp får svara på den vässade frågan - om torpet skulle fungera om man gjorde programmet om en ocharmig liten låda?
Förstås svarade Kirchsteiger att det vore en utmaning...
Konstfacksstudent, redaktör, författare, formgivare, kurator och konsthantverkare, en gedigen titelförteckning. Men till den bör även projektledare för Craft in Dialogue (hantverkarnas intellektuella samlingsorgan), adderas. En liten sent tillkommen rad som åter vittnar om Ahls inträde i den innersta kretsen av kännare i branschen.
Men kan du fortsätta ditt korståg för smakens frigörelse när du blivit ett med etablissemanget? Innebär inte det att du måste anpassa dig efter deras normer?
- Nej, men jag är väldigt tydlig och inte längre lika arg. Vill institutionerna jobba med mig så vet de vad de får.
Samtidigt är designvärlden en liten ankdamm och om du gör dig omöjligt på ett ställe är det väl lätt att det skulle spridas vidare?
- Jo, visst. Men hur spännande är det att bara kritisera. Jag vill ju lära mig nya saker och komma vidare. Men att det är litet innebär främst en risk att man kommer varandra för nära. Att dynamiken försvinner och att man börjar leva efter principen att inte såga av den gren man sitter på.
Skulle du beskriva dig som modig?
- Från början var jag kanske det. Då hade jag ingenting att förlora. Och eftersom jag inte är intresserad av att jobba efter andras smak, så vet jag inte. Men modig, nej, det är nog något annat. Däremot blir jag aldrig ledsen om andra inte tycker som jag, utan snarare intresserad av att höra mer.
Nu byts rollerna och det är Zandra Ahl som vill ställa frågorna. Vad jag tycker om, kommer ifrån och gillar möts av stort intresse, indignerade följdfrågor och lätta nickningar.
Inte förrän feminism och politik kommer på tal återställs ordningen.
- Feminism är väl bra, men för vem? Jag är inte så engagerad egentligen. Däremot har jag ett stort politiskt engagemang. Och när jag talar om design är det ofta politiskt laddat, men aldrig partipolitiskt.
I nästa mening sågar hon Designåret. Något som hon har gjort många gånger förut. Istället för att vika ett år till förmån för design menar hon att det måste skapas ett gynnsamt klimat för små designföretag och att det är vad som leder till förändring. Allt snack om att vi ska stärka Sverigebilden utomlands, ger henne rysningar.
- Med designer ligger det till så här just nu; alla vill ha oss, men ingen vill betala. Men kanske har det lett till en eller annan designköpare på statliga myndigheter eller verk. Men då är det dags för mångkulturår. Det är ju komiskt. Och det är sex intendenter som styr design och konsthantverksscenen i hela landet. Hur många konstvetare går det på dem?
Alla känner alla, men känner någon verkligen dig?
- Min pojkvän och min allra bästa vän, som är min storasyster gör det garanterat. Men sen vet jag inte, kanske, kanske inte.
Hon börjar resolut packa handväskan och allt kontrolleras gång på gång. Det blir på nytt snack om mopeder, bilar och andra vrålåk. Och alla 40-talister som aldrig vill släppa taget. Och det där med fult och snyggt.
- Men du, Love makes all things beautiful.
