Tidningsläsare i Shanghai och övriga Kina får i dag läsa om betydligt fler ämnen än för bara några år sedan. Exemplevis går det numera att skriva om såväl sex som naturkatastrofer. Men censuren är långt ifrån försvunnen.
SHANGHAI Yttrandefrihet i Kina kostar på. Det säger chefredaktören för en av Kinas mest radikala affärstidningar. Medan kinesiska journalister tar sig allt större friheter, försöker myndigheterna hitta nya sätt för att kontrollera kinesiska medier.
Längst upp i en av Shanghais guldblänkande skyskrapor sitter kinesiska Vogues chefredaktör Angelica Cheung och ser lycklig ut.
- Vogue kom rätt i tiden, säger hon som förklaring till att den första upplagan på 300 000 exemplar sålde slut på tre dagar när den kom ut i september.
- Vi symboliserar den typ av lyxkonsumtion som Kina gärna vill associeras med. Mycket lyx attraherar utländska investeringar och ger en ny, bättre och mer internationell bild av Kina, säger hon.
Tio år efter en av världens största mediereformer är det ingen slump att Vogue gör succé i Kina. När den kinesiska staten slutade att subventionera medier i början av 90-talet, fick livstilsmagasin plötsligt ett ordentligt uppsving.
2004 trycktes det sammanlagt 42 miljarder tidningar i Kina.
Från myndigheternas sida var livsstil sjournalistik en bra lösning när de stora massorna skulle lära sig konsumera, inte diskutera. Kina skulle läsa om mode, teknik och inredning, inte om politik.
- Vi kan i princip skriva vad vi vill, säger Angelica Cheung, och fixar till sin sneda lugg.
Sedan säger hon det som de flesta redaktörer i Kina förr eller senare kommer till:
- Bara det inte är politiskt känsligt.
Den kinesiska censuren är framför allt till för att skapa ett ”harmoniskt samhälle”, det vill säga ett samhälle som inte ifrågasätter kommunistpartiets makt. Frågor där partiet intagit en kontroversiell ståndpunkt är helt bannlysta för medier - till exempel falungong, Himmelska fridens torg och en mening som innehåller orden Taiwan och självständighet. Inom andra områden, som till exempel sex, har det skett mer förändringar.
- För bara fem år sedan kunde man inte ens skriva ordet sex, säger Xiao Hui, som arbetar som featureredaktör på Vogue.
- Nu går det om man håller sig till känslor och kärlek,
utan att beskriva de tekniska delarna, säger hon.
För Vogue tog det visserligen tre år att få publiceringstillstånd i Kina, men sedan första numret kom ut i september har Angelica Cheung inte behövt censurera mycket i den 400 sidor tjocka modebibeln.
- Jag sa nej till ett modereportage som jag tyckte var för naket. Men jag tycker ändå inte om mode som visar för mycket hud, säger Angelica Cheung.
Det finns relativt få lagar som reglerar den kinesiska censuren, istället bygger den på journalisters och redaktörers egen självcensur - och där handlar det ofta om hur och när man nämner känsliga ämnen. Innan tidningen går i tryck korrläser den ansvariga utgivaren texterna, och stryker det som är för politiskt känsligt.
Enligt Chen Hangfeng, före detta chefredaktör för kinesiska Rodeo, en svensk modetidning som även finns i Kina sedan några år tillbaka, förändras censuren efter de politiska strömningar som finns just då i samhället. Den beror också till stor del på hur modig den enskilda utgivaren är.
- I vårt
aprilnummer kunde vi inte nämna att en ny produkt från Sony var tillverkad i Japan, säger han och förklarar det med att tidningen kom ut när Japandemonstrationerna var som värst i Kina.
Chen Hangfeng menar att det också är vanligt att censorerna ändrar på sådant som rör storpolitik - i en artikel om Tommy Hilfiger ströks till exempel ett stycke om att patriotismen hade ökat i USA efter elfte september.
Det kan också hända att de stryker sådant de inte förstår, eller sådant som är våldsamt, religiöst eller anspelar på sex. Därför censurerades alla ord som hade med våld att göra i en artikel om 50 Cents, och uttrycket ”bootylicious” togs bort i en artikel om Destiny's Child, eftersom censorn tyckte att det var ett nedvärderande skämt om kvinnokroppen.
Men i takt med att det kinesiska samhället förändras blir de känsliga ämnena färre. Och det är inte bara livstilsmagasinen som upplever förändringarna - även inom dagspressen har de förbjudna ämnena minskat.
- I år kan vi skriva om naturkatastrofer och
kolgruveolyckor. Bara förra året var det svårt att bevaka sådana känsliga ämnen, säger Lu Baokang, utrikeschef på dagstidningen Wen Hui Daily, medan han visar oss runt på sin nyhetsredaktion - ett ställe dit utlänningar inte hade kunnat komma in utan tillstånd för bara två år sedan.
Lu Baokang menar att myndigheterna gradvis tillåtit mer frihet för att medierna ska hjälpa till att korrigera fel i samhället. När Wen Hui Daily skrev om kommersiella jippon som förstörde en av Shanghais turistattraktioner i oktober, skapade det en sådan debatt att Shanghais borgmästare såg till att de togs bort.
De senaste åren har kommersiella tidningar som Southern Weekend, en grävande succétidning från södra Kina med en upplaga på en miljon, blivit allt populärare. Med ett dåligt fungerande rättssystem och korrumperade myndigheter har medierna blivit mångas enda hopp. Därför har även tidningar som den grävande samhällstidningen Caijing Magazine fått mer att säga till om, trots en relativt liten upplaga på 40 000 ex.
Hu
Shuli, chefredaktören för samhällsmagasinet Caijing Magazine, menar att vissa kinesiska medier har börjat få en annorlunda, mer granskande roll, de senaste åren.
- Många tycker att det är mycket censur i Kina, men gränserna skiftar hela tiden och det är mycket upp till den enskilde journalisten att våga, säger Hu Shuli som beskrevs som Kinas farligaste kvinna när Caijing Magazine var en av de tidningar som avslöjade sarsepidemin för tre år sedan.
Hu Shuli menar att det inte räcker med att vänta på att censuren ska försvinna av sig själv. Det handlar om att ta för sig:
- Många kinesiska journalister vågar inte erkänna för sig själva att utvecklingen har gått framåt och att både samhället och censuren har förändrats, säger hon.
I oktober skrev Hu Shuli en uppmärksammad ledare där hon uppmanade kinesiska medier att börja rapportera om fågelinfluensan, trots att det första officiella fallet inte kommit till Kina. Två dagar senare kom det första fallet. Nu har epidemin spridits till nio provinser.
- Det var
en kontroversiell ståndpunkt. Alla jag pratade med sa att det var för politiskt känsligt. Men jag hade redan läst om epidemin i internationella tidningar och de som rådde mig att vara tyst hade inte insett vidden av frågan.
Hu Shuli beskriver den kinesiska medieindustrin som ett spel mellan de gamla partitidningarna och de kommersiella medierna. Men större frihet innebär även större ansvar för Kinas journalister.
- Just nu befinner vi oss i en övergångsperiod då det är farligt om medierna får för stor frihet, säger hon. Friheten kommer med ett ansvar och det är lätt hänt att felbedömningar och rykten skapar panik.
För att höja kvaliteten på sin egen tidning erbjuder Hu Shuli högre löner, cirka 5 000 yuan i månaden (ungefär lika mycket i svenska kronor) jämfört med genomsnittet som ligger runt 3 000 yuan. Hon har också startat en journalistutbildning i samarbete med California University och skickat åtta av sina anställda till Storbritannien för utbildning.
Men även för en av Kinas mer radikala
chefredaktörer finns det helt förbjudna ämnen.
- Om jag blir tillsagd att inte röra ett ämne så gör jag självfallet inte det. Jag skulle aldrig röra ämnen som Himmelska fridens torg och Taiwan.
Det kinesiska medieklimatet beskrivs fortfarande som ebb och flod - som en direkt följd av den utökade friheten inom medierna har myndigheterna svarat med striktare regler.
I september kom en lag som förbjuder kinesiska journalister att rapportera i andra provinser än där de bor. Dagstidningar får fortfarande listor med bannlysta ämnen. I höstas blev chefredaktören för grävtidningen Southern Weekend ersatt av provinschefen för propagandabyrån. I förra veckan omplacerades chefredaktören för den frispråkiga tabloiden Beijing News. Dessutom sitter det just nu 62 kinesiska journalister i fängelse, några anklagade för korruption efter att ha rapporterat om en misstänkt som misshandlats till döds i häktet.
- Det är dyrt med yttrandefrihet i Kina, säger Hu Shuli. Om du vill gå framåt kommer det garanterat att kosta
dig.
