Marcus Haraldsson har cyklat genom Kina två gånger i sitt liv.
Maj 1999. Två svenska studenter på cykel närmar sig en liten by – några lerhus i olika storlekar med slitna, guldfärgade tak, mitt på det tibetanska höglandet. På en liten kulle står en ensam man, en munk i vinröda och gula kläder. Han ropar in mot byn och får snart sällskap av flera tiotal män och pojkar i likadana kläder som omsluter besökarna, skrattar och pekar. De flesta av dem har aldrig sett en västerlänning förut. Klostret De-tsa är avskuret från omvärlden.
Januari 2006. En av cyklisterna är tillbaka, nu med en ny kamrat vid sin sida. De tas emot av en ensam munk, föga förvånad över besöket. Han har en telefon som blinkar i grönt och rosa varje gång det ringer – klostret fick telefonlinje förra året. En annan munk visar upp sin splitternya dator och sina färdigheter i ett Harry Potter-spel, innan skärmen fylls av en bild på en halvnaken kvinna. Världen har kommit till De-tsa.
– Ingenting såg ju likadant ut under den andra resan. Grusvägar hade blivit asfalt. Byar och städer var fullständigt nedrivna och uppbyggda igen. När jag kom hem till folk som jag hade träffat under den första resan hade de nya hus, nya hästar, nya tv-apparater. Allt var nytt, säger Marcus Haraldsson.
I boken En linje över Kina berättar han om de två cykelresorna över det kinesiska fastlandet. Två gånger har han tagit sig de drygt 339 milen från Xining i Tibet till Hongkong på ostkusten. Men boken visar också upp ett land som klämt in industrialisering och it-ålder på mindre än ett decennium. En kontinent som rusat in i framtiden.
Att Kina har genomgått en explosionsartad utveckling de senaste åren är nog ingen nyhet för någon. Alltfler företag – även svenska – vill etablera sig i Kina och den ekonomiska tillväxten pekar spikrakt uppåt. Turismen växer hela tiden och väntas kulminera i nästa års sommar-OS i Peking. Samtidigt är Kina fortfarande ett mysterium för många västerlänningar, med sin mångtusenåriga historia, sitt kommunistiska arv och sin förtryckta miljardbefolkning.
- Boken är en kompromiss – jag kan inte säga något definitivt om Kina så därför berättar jag alla de här historierna i stället. Om jag kan förmedla min frustration över Kina och få läsaren att känna med de här människorna, då har jag lyckats.
Han ser inte ut som en äventyrare, mer som en lördagsledig konsult eller Handelsstudent. Marcus Haraldsson har välstruken skjorta och propert kortklippt hår – en allvarlig, professionell look som undergrävs en smula av det soliga, lite förlägna leendet.
Det var bilder på gröna smala berg som fick honom att få upp ögonen för Kina, redan som barn. I förskolan såg han ett tv-program om livet bland Sockertoppsbergen. Om fiskargubbarna som styrde sina bambuflottar på floden mellan bergen, som fiskade med hjälp av tama skarvar. De blev hans idoler.
Han var bara 20 år när han bestämde sig för att korsa Kina på cykel. Han studerade kinesiska i Chengdu och kände att det internationella studentlivet skapade ett avstånd mellan honom själv och det verkliga Kina. Dessutom hade han en gammal dröm om att cykla runt jorden, eller åtminstone väldigt långt. Under gymnasietiden hade han smitt planer på att cykla från Berings Sund till Singapore.
– Jag är uppvuxen mitt ute på landsbygden i Dalsland och då cyklade man tidigt till kompisarna. I mellanstadiet cyklade jag och en kompis till Åmål – det var ett jättestort äventyr, fem mil. Cykeln är ett smidigt och bra sätt att ta sig fram som alltid har varit tillgängligt. Dessutom är cyklandet ett bra sätt att komma inpå människor.
Han beskriver den där första resan som ett sätt att testa gränser. Han ville få grepp om den egna förmågan – prestationen och cyklingen var i fokus. Han satte på sig hörlurar, skruvade upp volymen på freestylen fylld med U2 och Björn Rosenström och cyklade på grusvägar med risfält på båda sidor. Mötet med människorna längs vägen var en bieffekt, inte själva målet.
Den andra gången, 2006, var det annorlunda. Marcus Haraldsson hade etablerat sig som journalist och fotograf och fått kontrakt på en bok om Kina. Nu planerade han resan utifrån frågan ”vad har hänt sedan sist?”. Han tog med sig fotografier från 1999 och sökte upp människorna han hade träffat då. Han återsåg färjekarlen Weima vid Gula floden, där urgamla vårdkasar numera samsas med mobilmaster. Efter idogt detektivarbete hittade han bondflickan Fu Hong, som flyttat från risfälten i inlandet till en fabrik i Kanton.
En särskild familj lyckades han inte återfinna, och det är han tacksam för. En februarikväll 1999 kom han utmattad fram till ett vitt hus i provinsen Guizhou och bad om att få övernatta. Familjen erbjöd svensken ett rum och på kvällen knackade det på dörren. Det var den åttaåriga dottern som hade blivit ditskickad av sin far. Hon sa ”jag ska göra dig sällskap i sängen”. När han chockad hade skickat iväg henne hörde han hur hon fick ta emot sin pappas vrede.
– Jag har väldigt kluvna känslor till mycket i Kina. De flesta kineser säljer inte sina åttaåriga döttrar, så klart, men det är extrema klyftor och det skapar extrema lösningar. Historiskt har man dödat flickor på Kinas landsbygd men idag är det väldigt ovanligt. Istället förekommer det att föräldrar låter bli att rapportera döttrar till myndigheterna för att få en chans att skaffa en son. De orapporterade flickorna får ingen skolgång och finns inte i det officiella systemet. Det sägs att Kina är det enda landet i världen där kvinnor är överrepresenterade i självmordsstatistiken.
– Det är en människosyn som kommer till sin ytterlighet med den här åttaåriga flickan. Vem gör något för henne? Vad har hon för möjligheter? Och i slutändan har det att göra med hur vi köper billiga grejer här för att folk sitter i fabriker i 16-timmarspass utan avtal och försäkringar. Det är en del av samma grej.
Genom de individer Marcus Haraldsson träffade fick han också en konkret bild av hur samhället har förändrats. I Fu Hongs by har åkrar förvandlats till skog eftersom alla bygdens unga har åkt till storstäder för att arbeta och dra in pengar åt familjen. Hennes mamma bor ensam i det nybyggda huset, med den nya tv:n.
Utvecklingen har påverkat alla, på gott och ont. De riktigt fattiga i inlandet var fattiga då och är fattiga nu, men då visste de inte om att de var fattiga – de levde som de alltid hade gjort. Men nu är de fullständigt medvetna om att de är utfattiga, bara de slår på tv:n så vet de att alla andra har det mycket bättre än dem.
Hur förändrades du som person mellan de två resorna?
– Ganska mycket. Jag är ju inte så jättegammal, och det var ganska många år i mitt liv. Jag har utbildat mig mycket, tänkt mycket, skrivit mycket. Då närde jag en slags dröm om att få jobba med att skriva och fota. Allt det där gör jag ju nu.
Men den mest omvälvande händelsen inträffade den 25 september 2005, mitt i den andra resan. I turistområdet Stenskogen i Yunnanprovinsen, utsattes Marcus Haraldsson för ett brutalt överfall. Tre män rånade och misshandlade honom innan de tejpade för hans mun, knöt ihop händer och fötter och lämnade honom i en grotta.
– Jag funderade mycket på om jag skulle ta med det kapitlet. Men det påverkade hela resan och väldigt mycket av hela projektet, det blev en mycket mer personlig bok än vad jag hade tänkt från början. Jag var ju helt säker på att jag skulle dö, och det var väldigt nära. Det har påverkat mig på alla sätt.
Under stora delar av den andra resan var han ofta livrädd, övertygad om att han skulle bli rånad igen. Bland bergen i provinsen Guizhou mötte han en mystisk mopedist och kastade sig handlöst ner för en slänt. Hemma i Dalsland hade han svårt att koncentrera sig på skrivande och fick ta långa promenader för att rensa huvudet.
– Om inte det hade hänt hade jag nog tyckt att det var mycket roligare att sitta här och babbla om boken – nu spelar det inte lika stor roll. I stället för att vara ett projekt så blev den ju en del av mitt liv, nio år. Det är väldigt skönt att lämna den.
Vad tror du om Kinas framtid – kommer det att bli mer demokratiskt?
– Den frågan har jag ställt till folk som borde veta bättre än jag men de har inga svar. Det är ingen lättnad i det politiska förtrycket, inför OS är det stenhårt. Det finns en teori om att Hongkong är en testverkstad, det är ju så avgränsat och litet. Men det går inte att fråga de kinesiska ledarna hur deras planer ser ut, den öppenheten finns inte. Och kanske vet de inte ens själva.
– I Kina är det en ganska extrem situation i många lägen, särskilt historiskt. Från varje person får man helt galna släktberättelser – ingen har kunnat gå igenom 1900-talet utan att behöva kröka rygg många gånger. Det jag vill jag förmedla är att kineser är som folk är mest. De är som oss.
