Rodebjer har ett kontor på Upplandsgatan sedan ett par år tillbaka. Men redan nu börjar det klia och krypa i kroppen på Carin Rodebjer.
–Det är dags att flytta. Snart. Jag känner det. Jag älskar att flytta, säger hon.
Trots, eller tack vare, en trygg uppväxt på en gård på Gotland med mamma, pappa, två storasyskon och flera hästar har Carin alltid varit rastlös. Efter ett år i inackorderingsrum i Visby tog hon sabbatsår från gymnasiet för att flytta till Stockholm, sedan ett varv till England. Efter studenten fladdrade hon mellan uppdrag, jobb, studier och resor.
–Jag har alltid gått i sicksack, säger hon. Få saker orkar jag behålla – men min kimono är en av dem.
Den vita sidenkimonon är köpt för fem dollar på en billig second hand-butik på Lower East Side i New York. Som designer har Guldknappsbelönade Carin Rodebjer en tydlig estetik med rika färger och vackert fallande tyger. Man skulle kunna tro att hennes hem skulle vara en spegling av detsamma. Istället är det motsatsen. Carin vill inte att någon ägodel ska hålla henne fast eller tillbaka.
–Jag antar att ju mer röra inuti, desto mindre vill man ha utanför?
Beslutet att 1996 flytta till New York för att gå på Fashion Institute of Technology tog hon på stående fot en dag.
–Min vän Liselotte Watkins bodde där och berättade att hon separerat från sin kille. Jag kan flytta in, föreslog jag, och inom en vecka var jag där, berättar hon.
I New York tjänade Carin extra pengar på att köpa och sälja second hand-kläder. Hon åkte ut till Brooklyn och gick igenom någon ”ravelada”, som hon kallar dem, köpte de finaste plaggen för några dollar och sålde dem sedan i exklusiva vintagebutiker på Manhattan. Bland fynden fanns lårhöga stövlar, en 70-talsklänning med fantastiskt häst- och vagntryck med Hermèskänsla och en tung festklänning i paljetter.
–Jag kan fortfarande drömma att jag shoppar second hand, att jag tar fram plagg och tittar på dem. Sedan när jag vaknar är jag inspirerad och måste rita av det jag drömde om, säger Carin och skrattar.
Sin kimono bar hon i den här tidens klubbanda över röda plastbyxor, t-shirt och klumpiga, militärgröna Miu Miu-sandaler.
–Senare har jag burit den både öppen och med skärp, över kostymbyxor och klackar. Idag följer den med på resor, senast i Miami hade jag den över bikinin.
–Kimono är ett människovänligt, funktionellt plagg. Det kan leva länge, för att det finns så många sätt att bära det. Alla blir helt betagna av äkta kimonor, som är verkliga konstverk, men ett sådant hantverk har få köpare i Sverige. Jag har gjort många kimonor själv till Rodebjer, men som bruksplagg, berättar hon.
Designlegenden Katja of Sweden köpte en ullkimono från Rodebjer 2003 och ringde och gav beröm. Året efter fanns en pärlbroderad sidenvariant i kollektionen, men den sålde bara i några få exemplar. Carin har dock en egen kvar som hon använder mycket.
–Men jag behåller nästan aldrig referensplagg från tidigare kollektioner. Jag ser dem hänga där oanvända på kontoret och tycker att de kväver mig. Så jag slänger ut dem på utförsäljning. Nu ångrar jag att jag kastade några plagg, en fantastisk korsettjacka i ull och hårsmycken med pärlor. Jag får tänka att jag har dem i min fantasi, säger hon.
Hon beskriver sin uppväxt på Gotland som trygg och skön. Mamma sydde och vävde; på vinden fanns hundratals säckar med insamlade kläder som skulle bli vävtrasor. Dit gick Carin ofta och provade igenom högarna, hittade en herrock att matcha till gubbyxor som kunde sys om, en basker, en omlottklänning som kunde tas in. I skolan klädde hon sig annorlunda, men ”kom undan med det”.
–Ingen irriterade sig på mina konstiga kläder. Men så var jag knäpptyst också, det fanns inget att störa sig på. Jag kände inte att det fanns någon anledning att prata.
Som person kallar hon sig följsam och foglig i grupp – men som designer okuvlig.
–Jag kan nästan känna en ilska, det ska vara exakt som jag vill! Jag har en stark rot. Jag vet vad jag vill förmedla. Jag är inte rädd för att förlora fotfästet och behöver inte hålla kvar gamla prylar och kläder för att känna mig säker.
–Ja, jag är osentimental. Nuet pockar på. Man bär ju med sig sin dåtid och sin historia ändå, varför ska man släpa med sig ett tåg av prylar också?
Hennes storasyster gick nyligen bort i bröstcancer. Carin talar om hur svårt det har varit. Också funderingarna – hur kan man klä sig för att känna sig värdig och fin när livet är som jobbigast?
–Det är viktigt för mig att man inte sparar på sina finkläder. Det gjorde vi alltid på landet. Nu tycker jag att man ska använda sina finaste kläder så ofta man kan.
Som en svepande vit, flortunn kimono.
