Först när jag frågar om Maskinen, den vedervärdiga som enligt ryktet ska stå på scen, tystnar hela gänget. Sitter där stumma och stilla på sidenbrokaden. Sen undrar någon, det är visst Lokko, vilken maskin jag talar om? Rheborg påpekar att det finns många maskiner man kan tala om. Till slut fastslår Tomas Alfredson, han är ändå regissör och den som fått stolen med blå kudde, den vi inbillar oss att kungen brukar använda, att handlingen inte ska avslöjas nu när Killinggänget nått Dramaten.
–Det är ju ingen rånarhistoria, förtydligar Lokko.
–Det är heller ingen pjäs där någon blir mördad med sabel i ett vardagsrum, inflikar Schyffert.
–Det handlar om människor, om en grupp som är lik oss. Vi kommer att spela förhöjda, förvrängda versioner av oss själva, sammanfattar Rheborg.
Gustafsson lutar sig tillbaka och säger inte mycket. Rycker desto mer i bandet som sticker fram under hans skjorta. Han kommer att rycka många gånger under den närmaste timmen innan han visar att bandet sitter fast i en nyckelknippa. Robert Gustafsson har en imponerande nyckelknippa. Han är också lycklig, berättar han.
–Till skillnad från i går när det var jordbävning och allt gick åt helvete. Då var det svårt, då var jag rent hätsk.
Så öppnas äntligen dörren till höstens hemligaste teaterprojekt i Stockholm. Imorgon har Killinggänget premiär på Dramaten och in i det sista har de hållit tyst om sin pjäs. Utestängda journalister har gnällande klagat att de blivit en samling divor utan behov av reklam eftersom alla föreställningar sålde slut direkt. Olyckskorparna har kraxat att det inte funnits någon färdig föreställning att tala om, det är därför killingarna smugit runt i tyst skräck under bladguldet.
Att samla dem i den kungliga logen, den enda plats som fanns ledig denna eftermiddag, krävde både list och uthållighet. Månne lockade löftet att vi skulle ägna oss åt vänskapsterapi, med tanke på pjäsens underrubrik; Konsten att hålla ihop.
Nu förstör jag förstås stämningen direkt genom att tala om deras hemlighetsmakeri. Fem killingar gnisslar: De har – minsann! – ställt upp i flera intervjuer. Och ändrar gör de hela tiden, det är gruppens styrka.
–Killinggänget är som en luftmadrass, säger Schyffert.
– En vattensäng, förtydligar Lokko.
Gustafsson rycker tyst i sitt band och Martin Luuk är inte ens närvarande, han var den ende som fick förhinder eller vad det nu var han fick, men resten flätar ihop sina röster till en mer begriplig förklaring: Det handlar om gruppdynamik, gruppkreativitet. Om man, som Killinggänget, jobbat ihop i 17 år känner man varandra väl, på gott och på ont. För att skapa något nytt måste man värna om alla idéer, säga ja också till de mest absurda infall. För allt planar ut till slut.
Samma gäller medlemmarnas solokarriärer, de har gått upp och ner under de 17 Killingåren vilket inte påverkar dem som grupp. När de väl återsamlas utjämnas såväl dundersuccéer som mindre lyckade satsningar.
–Som en dåligt uppblåst luftmadrass, påminner Schyffert. Juckar man runt tillräckligt länge ligger man snart jämnt.
Det var förre Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm som kom med ragget, frågade om de ville ställa upp på nationalscenen. Killinggänget blev eld och lågor. Efter en jättekris när de befarat att humorgruppen självdött fanns här plötsligt något att ta spjärn emot.
Enligt Tomas Alfredson var det inte bara en saltsten de kunde samlas runt, det var också en flyktväg:
–Det riktigt svåra hade varit att göra en film till, efter Fyra nyanser av brunt. Att kasta sig ut i något nytt, som vi gjorde då, kan liknas vid förälskelse. Det svåra, att hitta glädjen i vardagen, kommer sen. Det gäller nog både kärleksrelationer och filmuppföljare.
–Nu fick vi ett nytt förälskelseförslag. Kom och nojsa med oss bad Dramaten, sammanfattar Henrik Schyffert.
Glada i hågen krävde de att få spela på stora scenen, att få tillgång till Ingmar Bergmans rum och – fast det kan vara ett falskt rykte – ha en dvärg under tiljorna.
De fick stora scenen men inte Bergmans rum. Dvärgen var nog bara ett rykte.
Problemet, skulle det visa sig, var att de fick fria händer. Att få göra vad man vill är ingen lätt uppgift. Frågan om ett konkret uppdrag varit lättare besvaras med ett unisont ja, också av Gustafsson.
–Säg att man sagt vi skulle göra Hamlet. Då hade vi genast tänkt ut hur vår variant skulle se ut. Kanske skulle vi ha spelat i gröna kalsonger, kanske skulle Hamlet ha varit en tjej. Eller också kunde vi ha tagit bort en bokstav ur pjäsen, låt oss säga bokstaven m.
Blotta tanken väcker de andra ur den förstenande trötthet som hör premiärveckor till.
–Då hade det blivit Halet, inte Hamlet. Det är ju lysande, tjoar Rheborg.
Hur många idéer som hann förkastas innan pjäsen blev till, den som ändå tycks bygga på hela alfabetet, frågar jag inte. För nu är de andra på Öland, har återvänt till minnet av återsamlingen sommaren 2006 när Henrik Schyffert hyrt ett vandrarhem på södra delen av ön. Där, det var tanken, skulle de sitta en vecka och spåna idéer eftersom det väl ändå var dags för ett nytt projekt. Dagarna gick utan att de fick ihop något hållbart. Till slut blev det så hemskt att de bestämde sig för att köpa vandrarhemmet, de beställde ritningar och började planera hur de skulle samsas där med sina familjer. Väl hemma formulerade Schyffert den dystra sammanfattningen att Killingeran var över.
–Det var oerhört befriande, minns Alfredson. Som en nytändning. Utan Ölandskrisen hade den här pjäsen definitivt inte blivit som den nu blir. Eftersom den handlar om hur vi fungerar, som grupp.
Och om jag ringde till vandrarhemsföreståndarinnan och bad henne berätta om sitt intryck av er?
Alla skriker av förfäran på sidenbrokaden och pusslar ihop ett tänkbart svar: Hon skulle säga att det kom en samling mycket högljudda män som lämnade mycket röra efter sig. Män som absolut inte ville småprata. En var Robert Gustafsson. Han var inte alls lika rolig som på tv.
Frågan om pjäsen som bottnar i Ölandskrisen ändå blir rolig skapar djup förstämning. Utom hos Robert Gustafsson som slutar rycka i bandet och med vänsterhanden signalerar att de absolut kommer att vara roliga. Därmed kan också den herre som ringde till Dramatens biljettkassa och ville förhöra sig om Killinggängets aktuella skämtnivå andas ut. Han kommer att kunna sitta bakom en pelare och känna glädje, vilket var hans förhoppning.
–Frågan är förstås om det finns några pelare här, oroar sig Robert Gustafsson.
Det är han som berättar om samtalet till biljettkassan, innan han välter en Ramlösaflaska på kungens äkta matta. Det blir inga fläckar. Däremot har han själv mentala fläckar.
–Flera nätter de senaste veckorna har jag drömt att jag går runt på en gymnasieskola och samlar in betyg. Men jag har inget i matte. Jag har glömt att läsa matte och inser att jag måste kompensera med de andra ämnena.
Drömmen kan tolkas utan experter. Alla kan intyga hur de kämpar för att få ihop sina delar till en helhet. Att Andres Lokko och Martin Luuk nu scendebuterar från att tidigare hållit sig bakom Killingkulisserna är något nytt. Dessutom är Reine Brynolfsson och Malin Ek med i pjäsen.
En gång, det var länge sedan, förutspådde Killinggänget att de skulle behöva en kvinna eller en kines för att utvecklas. Malin Ek är bevisligen kvinna. Kan Reine Brynolfsson räknas som kines?
Nej, nej. Tomas Alfredson förklarar: Dramaten är inte en adress, teatern är dess skådespelare, kvaliteten på hantverket. Nu när Killinggänget intar tiljorna vill de självklart ha med några av husets duktiga aktörer. De valde Ek och Brynolfsson. Riktigt vilka roller de har i pjäsen återstår att se.
Även detta med humor, som begrepp, måste redas ut. Eftersom samtliga i gänget intygar att det inte handlar om det som är roligt. I alla fall inget som per automatik lockar till skratt. Måhända kan man klucka lite inombords, som när man ser Karl Bertil Jonsson på tv på julafton. Men Killinggänget, här verkar de äntligen totalt överens, är inte humorgruppen som vill ha gapskratt. Med tanke på hur fulla och gapiga och bögiga och allmänt tokiga de varit genom åren väcks mitt stilla tvivel. Men nu har det, som sagt, gått 17 år sedan de debuterade med Glenn Killing, de har tagit sig från Berns genom Berzelii park. Så låt gå för att humor är en allvarlig historia – och låt oss hoppas att den som börjar vrålskratta bara Robert Gustafsson dyker upp på Dramatens stora scen har vett att tystna, fortast möjligt.
Tomas Alfredson: Vi strävar efter den skämtfria humorn.
Henrik Schyffert: Vi är humorister. Oavsett vad vi ger oss på så drar vi det genom vår sil, vilket betyder att det blir färgat av oss.
Andres Lokko: I grund och botten skapar vi alltid humor. Om det sen inte blir roligt är det inte vårt problem.
Johan Rheborg: Bra!
Henrik Schyffert: Där satt den!
På en liten brokadklädd pall i mitten snurrar min bandspelare. Alla ser på den med stor förtröstan. Johan Rheborg säger att han aldrig känner igen intervjuer efteråt eftersom rätt citat ofta läggs i fel mun, eller tvärtom. Och när någon annan Killing uttalar sig håller han sällan med. Eftersom de är så olika.
–Varje gång vi ska börja något nytt drar jag mig också, ser inte alls fram emot det. Öland var värst men olustkänslan finns där alltid. Fram tills vi träffas. Att vi har permanenta kriser känner jag inte igen. För mig finns inte den här gruppen när vi inte spelar ihop. Jag har aldrig räknat med Killinggänget någonsin, aldrig litat på det. Allting är liksom på nåder.
Den enkla förklaringen, enligt Andres Lokko, är pengarna. Eller snarare bristen på dem:
–Vi kan inte vara Killinggänget hela tiden för det har vi inte råd med. Det vi tjänar här på Dramaten kan vi inte leva på i sex år tills vi kommer på nästa projekt.
Vad är det då som gör att de söker sig till varandra med ojämna mellanrum?
Glädjen, säger de. Lusten. Att de tillsammans bildar ett ackord som de som enskilda toner eller tangenter eller fingrar på en hand – de har alla olika symbolbilder – aldrig skulle kunna åstadkomma.
– Den nivå av fjantiga associationer och roliga gnabb får vi ingen annanstans, oavsett hur smarta och roliga människor vi jobbar med i andra sammanhang.
De kommer till gruppen med sina styrkor. Men också med sina svagheter. Vågar erkänna saker som ingen annan fått veta.
–Att berätta vad det är blir för privat, säger Lokko men drar efter en stund exemplet att någon talar om sin rädsla för att gå till frisören, eftersom man inte vet vad man ska prata om medan man blir klippt.
Genast känner någon annan igen våndan.
–Där har du vårt mest privata. Att vi har frisörfobi, sammanfattar Schyffert, jublande.
Att en renodlad mansgrupp riskerar att bli för grabbig har de hört till leda. Enligt Tomas Alfredson – som var farbror med spatserkäpp redan som femåring –är det tvärtom: De är som en samling kvinnor i sitt sätt att umgås och prata.
Så att Killinggänget på Dramaten kommer att lukta gubbe, som någon av er förvarnat, är alltså fel?
–Absolut, fastslår regissören. Om någon lukt sprider sig är det damparfym.
Vällukten lär inte komma från Maskinen, den vidriga som inte har något namn. Om den nu finns med i pjäsen. I morgon kväll vet både mannen som hoppas få fnissa bakom en pelare och resten av premiärpubliken.
