Man ska inte tro att Samfundet De Nio förhåller sig som något slags farmarklubb till Svenska Akademien, även om det genom åren ibland har hänt att någon av de nio har planterats över till de adertons mer illustra skara. Men De Nio har också pengar och priser att dela ut, om också inte så många. Dessutom innehåller den fåtaligare kretsen åtminstone en ledamot som lär trivas bättre inom denna än inom Svenska Akademien, där hon också är ledamot, Kerstin Ekman, om än motvilligt numera.
Ja, kanske samsas De Nio bättre och har det roligare. Vid en danskväll skulle de kunna mobilisera nästan jämna par bland dessa fem herrar och fyra damer. Det är bra. Dock vet jag inte om de ägnar sig åt sådant inom ramen för sin verksamhet, men bevisligen är de lekfullt kreativa på annat sätt och ger årligen ut en litterär kalender.

Redan rubriceringen "litterär kalender" tyder på mångåriga anor, men inte ett uns av dammighet anas när man öppnar Litterär kalender 2004 (205 s. Norstedts, ca 238:-). Den är redigerad av en
garvad redaktör, Gunnar Harding, som tidigare framgångsrikt har skött såväl Lyrikvännen som Artes. Nu är han en av De Nio och har sett till att deras årliga publikation har blivit en riktigt fin sak.
Den nya volymen har underrubriken "Ellen" och ägnas huvudsakligen åt essäer med anknytning till Ellen Key och till hennes favorit bland svenska författare, "Sveriges modernaste diktare" Carl Jonas Love Almqvist. Johan Svedjedal, en annan av De Nio, är i full färd med att skriva en ny Almqvist-biografi och har i samband med det arbetet gjort ett fynd på Kungliga Biblioteket i Stockholm, nämligen anteckningar Ellen Key gjorde i samband med att hon 1892 intervjuade Love Almqvists dotter Maria. Det är den enda intervju som har gjorts med någon i Almqvists familjekrets. Visserligen kan man nog tänka sig att dottern i någon mån idealiserar minnet av sin far, men hennes minnesbilder är så övertygande i sin konkretion att vi nog måste tänka oss att den för giftmordsförsök misstänkte författaren till allt annat var
en omtänksam, lekfull och djupt älskad far.

Längre fram i kalendern bjuder Svedjedal dessutom på ett avsnitt ur sin kommande biografi, ett avsnitt som handlar om den unge Manhemsmannen, herrnhutistiske svärmaren och erotomanen Almqvist, han som skrev den svenska litteraturens första sant pornografiska verk, paradisskildringen "Murnis" med sina smäktande saliga samlagsskildringar. Det är ett avsnitt som ger mersmak. Samma gäller Ronny Ambjörnssons kapitel ur den biografi han har under arbete, om Ellen Key, henne som han en gång i världen skrev sin doktorsavhandling om och som han nu efter många år återkommer till för att berätta om i större skala. Ett annat arbete som vi får ett utdrag ur är Johan Asplunds bok om Raymond Chandler, men den boken hann redan bli utgiven innan De Nios kalender kom i tryck (se recension i SvD 23/12).
Det är trevligt att på detta sätta få smakprov ur kommande arbeten. Att i en litterär kalender bjuda på en del sådant är traditionsenligt. Men här finns även andra ting. Nina
Burton, en annan av De Nio, har skrivit en essä om Ellen Keys förhållande till Montaigne och essäkonsten som genre. Den är utmärkt informativ och samtidigt energiskt tankeväckande, i sig ett prov på hur en god essä ska se ut.
Agneta Pleijel, även hon en av De Nio, utgår från ett intressant och briljant formulerat brev som Heidenstam en gång sände till Ellen Key, ett brev i vilket han ytterst älskvärt tackar nej till att beredas utrymme i De Nios litterära kalender av årgång 1919. I en kommentar till brevet, en kommentar som växer till en essä, skildrar hon Ellen Keys och Verner von Heidenstams vänskap genom åren och lyckas därigenom förklara det mycket speciella tonfall Heidenstam har i sitt brev, både kamratligt retsamt och ömsint.

Volymen ägnas inte bara "Ellen". Till bifigurerna denna gång räknas inte bara Love Almqvist och Raymond Chandler utan även Torgny Lindgren, som intervjuas av Nils Gunnar Nilsson, liksom Lotta Lotass som har skrivit en osannolik (men säkert sann) uppsats om en brasiliansk
ballongfarare. Sist men inte minst bör nämnas lyriska bidrag av Marie Lundquist och Alexandra Kronqvist.
Så kan en fin antologi sättas samman, med litet präktig planering och ett par doser anarkistiska infall, som ett samarbete mellan Ormus och Ariman. Kort sagt: vi känner igen redaktörn från förr, från Lyrikvännen och Artes när dessa tidskrifter var som bäst.