Vad tyckte du om det omtalade manifestet?

–Det var skrivet av sju intressanta författare som säkert kommer att förnya prosan. Men knappast med sina deklarationer. Antagligen och gudskelov kommer de att bryta sina löften och skriva sådant som de aldrig har tänkt sig. Jag kan hålla med i mycket men jag skulle aldrig i livet skriva under ett litterärt manifest. Jag blev förskräckt redan under 70-talets härsklystna manifesterande av den dokumentära och politiska prosans överlägsenhet över den berättande.

De nämner dig som ett exempel på vad de vill föra vidare, vad tycker du om det?

–De nämner faktiskt en hel rad författare och det är väl naturligt att man funderar på traditionen och sitt förhållande till den. Och inte alltid för att bryta den.

Tycker du också att det har varit för mycket experimenterande inom litteraturen de senaste åren?

–Nej, det jag har läst har intresserat mig. Till exempel Lotta Lotass som manifestförfattarna inte uppskattar. Jag kan verkligen begripa att hon låter en roman flyga i luften som konfetti och sedan samlar ihop sidorna i en kartong. Hon har nog haft ett behov av brott mot kronologi och struktur och annat i berättartraditionen som blir ett slags härskartekniker som hindrar henne från att finna den frihet hon söker. Men hon måste finna läsare också, så jag tror inte det blir fler konfettiböcker.

Vad är den största skillnaden i det litterära klimatet nu jämfört med när du debuterade för 50 år sedan?

–Det 1950-tal då jag började skriva och publicera var mycket märkvärdigt litterärt sett. Då kom Eyvind Johnsons Hans Nådes tid, Lars Ahlins Natt i marknadstältet och Gilla gång, Willy Kyrklunds Solange och Mästaren Ma och Harry Martinsons Aniara. Inte undra på att man kunde känna en viss skygghet inför försöket att ge ut en bok och att åtminstone jag stannade för att först pröva med en deckare. Jag tror inte debutanter idag behöver känna sig lika blyga och darriga inför sin samtids storheter.