När Chris Lowe och Neil Tennant i den brittiska popduon The Pet Shop Boys i slutet av 1980-talet motvilligt skulle ge sig ut på sin allra första turné i Japan ville de på något vis dokumentera detta mellan hårda pärmar.

De satt i sitt minimalistiska kontor en trappa upp ovanför Londons Neal Street, en liten bit från Covent Garden, och bläddrade i klassiska rockböcker som just sammanfattat band på turné.

Ungefär när de nådde fram till fotografen Pennie Smiths svartvita mytologisering av The Clash i fotoboken Before and after bestämde de sig enhälligt att göra precis tvärtom.

Den tidigare popjournalisten Tennant ringde sin vän och före detta kollega Chris Heath från tidningen Smash Hits och undrade om han ville följa med dem till Japan för att skriva en bok om deras turné. Resultatet blev den smått revolutionerande boken Literally, revolutionerande för att den bröt mot alla rock’n’roll-konventioner för vad en turnébok skulle vara.

Istället för hundratals foton där medlemmarna narcissistiskt och allvarsamt poserar framför nedlagda diners längs Route 66, bland sladdar under ett arena-soundcheck eller med gitarrer och en cigarett i mungipan på hotellsängar ackompanjerades Pet Shop Boys Japanturné av Heaths långa och minutiöst detaljerade text utan fotoillustrationer.

Det var en popteoretisk triumf och samtidigt en av de bästa böcker jag har läst om det moderna Japans besatthet av allt från popmusik till extrem punktlighet.

Chris Heath står i olika hörn av dansgolv på Tokyos gayklubbar mitt i natten med ett anteckningsblock i handen och missar inte ett andetag. Allt, precis allt, hamnar i boken.

Jag nämner detta lilla mästerverk för att jag de sista dagarna har ägnat oproportionerligt mycket tid åt den svenska rockorkestern Kents 3-kilossamarbete med konstnären Jesper Waldersten, Lägg er inte i!, en gigantisk bok som nu publiceras sisådär en vecka efter gruppens nya album.

Resultatet av att låta just Waldersten fritt dokumentera inspelningen av albumet Jag är inte rädd för mörkret under några veckor i Frankrike är snarlikt det Pet Shop Boys uppnådde med Heath.

Waldersten lockar fram ett Kent som alltid har funnits där men som inte ska – eller bör – höras i deras musik: ett där de har humor.

Likt sin skotska själsfrände David Shrigley är ju Waldersten en gravallvarlig humorist och hans egna aforistiska anteckningar och bilder är som bubblande vitsiga monologer någonstans mellan Lasse O’Månsson och en ung Kjell Alinge. När han rycker Jocke Bergs textrader ur sin kontext och använder dem i sina teckningar går de inte att skilja från Walderstens egna. Det är ett smått genialt samarbete som understryker hur nära mörkret och skrattet måste befinna sig för att vi ska orka leva.