Biksbibliotekarie Otto Wersell reser sig ur sin skinnstol och knäpper kavajen.

–Jag tar på mig det fulla ansvaret för den här situationen, och jag vill inte att någon annan talar med media, säger han.

Kontoret på Kungliga Biblioteket i Stockholm är elegant inrett med mörka träpaneler, mässingslampor och parkettgolv. Väggen pryds av en imposant oljemålning. På skrivbordet ligger antika böcker. Inte en dator så långt ögat når.

En kvinnlig bibliotekarie frågar nervöst:

– Men John då?

– Vad är det med honom?

Scenen utspelar sig i sista avsnittet av tv-serien Bibliotekstjuven. Otto Wersell har just fått veta att hans anställde John Manneus har stulit böcker för miljonbelopp. Han ser allvarsamt på medarbetarna.

–Nu gäller det först och främst att skydda KB.

På ett annat, icke-fiktivt, kontor reser sig en annan riksbibliotekarie upp ur en ergonomisk skrivbordsstol. På väggen finns en whiteboard, på skrivbordet pärmar och plastfickor.

–Serien ger en väldigt gammalmodig bild av KB, säger Gunnar Sahlin och skrattar.

Otto Wersells verklige motsvarighet är klart mer uppsluppen än sin avbild. Jag har kommit till hans kontor med den luddiga ambitionen att ta reda på vad som sker på Kungliga Biblioteket.

Min bild av biblioteket har, som många andras, varit ytterst vag. Till och med en statlig biblioteksutredning konstaterade häromåret: ”För många är KB bara ett stort gult hus i Humlegården.”

I fantasin har jag föreställt mig hur bleka män och kvinnor under djup koncentration sitter böjda över dammiga volymer av Heidegger. Jag har dock knappt vetat något om vad som faktiskt sker innanför väggarna. Tills nyligen.

I SVT:s aktuella dramasatsning Bibliotekstjuven ges en inblick i det svenska nationalbiblioteket. Och vilken inblick!

Av serien att döma är Kungliga Biblioteket en institution fylld av exklusiva viner, Carl Malmsten-fåtöljer och perfekta brott. En patriarkal pyramid där herrarna i toppen röker cigarr och citerar Karlfeldt i en konstant akademisk penismätning. Dessutom ett litteraturens Fort Knox, med personal som presenterar en avdelning med orden ”här förvarar vi det som är riktigt värdefullt”.

I jämförelse tycks det verkliga KB mindre spektakulärt. Visst finns här teakdetaljer, arkivskåp med gulnade kort och män i pullover. En bibliotekarie bär till och med fluga.

Men istället för tv-seriens mondäna kontorsmiljö möts jag av lysrör, kopieringsapparater och plastgolv. I matsalen finns inga vita dukar, inget mousserande vin. Man har massproducerade möbler och serverar pizzaslice.

Så gott som all interiör byttes ut under 1900-talets renoveringar. Inomhusscenerna i Bibliotekstjuven är inte inspelade här, utan hos Idrottsförvaltningen på Flemminggatan.

Personalen vill inte heller kännas vid tv-seriens bild av hierarkier och maktkamp.

–Det känns dystert om människor som inte känner till KB tror att det är så där, att cheferna sitter vid ett eget bord i matsalen och så vidare, säger Catharina Melldahl.

Hon började på biblioteket som katalogisatör. Nu är hon administratör för ledningsgruppen och har arbetat här i 30 år.

–Är man bibliotekarie och historiskt intresserad, då vill man till KB, säger hon.

Kungliga Biblioteket är inte vilken samling böcker som helst. Under byggnaden – 40 meter ner i jorden – tronar två magasin. De har fem våningar vardera, förvaringsytor stora som tre fotbollsplaner. Här ryms totalt femton miljoner objekt och sju miljoner timmar ljud och rörlig bild.

Ibland beskrivs KB som ”Sveriges minne”. Bibliotekets uppgift är att samla in ljud, bild och tryckt material som publiceras i landet. Det innebär inte bara romaner, långfilmer och cd-skivor, utan affischer, broschyrer, noter, vykort, kartor och mycket annat.

–Vi har allt möjligt konstigt, från diktsamlingar som någon tryckt inför sin farfars 90-årsdag till porrtidningar, kyrkoblad och brev från pudelklubbar i Sollentuna. Det är fascinerande hur mycket som finns här, trots att de flesta inte har en aning om det, säger Catharina Melldahl.

Nej, tillgänglighet är inte KB:s främsta gren. Det är en ganska begränsad grupp som hittar hit. Men materialet är tillgängligt för vem som helst. För alla som forskar, skriver böcker eller bara är allmänt nyfikna är KB en ovärderlig resurs.

Ändå började allt med ett mindre ädelt syfte.

1661 instiftades pliktleveransen – en lag om att boktryckare måste skicka in exemplar av allt som trycks till staten. Lagen tillkom inte med ambitionen att bevara kulturarvet, utan som ett sätt för kungamakten att kontrollera opinionen. Samlingarna förvarades i slottet och kompletterades av utländska verk som svenskarna rövade till sig under stormaktstiden.

Rollen som nationalbibliotek fick KB i och med flytten till Humlegården. Det gula bygget, inspirerat av Sainte Geneviève-biblioteket i Paris, invigdes 1878. Tanken var att placera biblioteket i stadens utkant, så att det skulle finnas plats att bygga ut vid behov. Flera i bibliotekets personal var skeptiska. Humlegården sågs som en sumpig utmark och hade inget vidare rykte.

Bland de tiotalet anställda fanns en viss August Strindberg. Denne tjänstgjorde som amanuens med ansvar för sortering, bokföring och att kräva in pliktexemplar. Under åren på KB kom han att skriva sitt stora genombrott Röda rummet.

Författarens chef Gustaf Klemming var dock mindre förtjust. Överbibliotekarien sägs ha kastat boken efter Strindberg med orden ”hur kan herrn skriva sån förbaskad smörja?”.

Jag läser historien i en bok i KB:s stora läsesal. Med målade takdekorationer och falloskolonner i gjutjärn är det den enda del av biblioteket som har sett likadan ut sedan Strindbergs tid.

Här sitter forskare, hobbyforskare, unga Handelsstudenter och pensionerade kufar – ungefär den mix av människor som tycks vara KB:s kärnbesökare. Framför varje plats hänger en lapp som räknar upp allt man inte får göra: äta, dricka, samtala, använda mobilen, ockupera platser med saker, ha böcker som skrivunderlägg, göra understrykningar, använda gem.

Förutom enstaka knarrande stolar är det skräckinjagande tyst. Inte ens klockan på väggen tickar.

–KB är en ganska speciell miljö, just eftersom det är så tyst. Vi som sitter här regelbundet får en slags relation i och med att man ser vad alla läser. Men vi pratar aldrig med varandra, säger Katarina Båth.

Hon är doktorand i litteraturvetenskap och tillhör den utvalda skara som är på KB så ofta att de får låna bokskåp i den mindre läsesalen. Men när en bekant till Katarina Båth förvarade kakor i sitt skåp, då fick hon en skarp varning.

– Det som skiljer KB från andra bibliotek är känslan av att alla böcker behöver skyddas från de hemska låntagarna. Man måste föra sig och följa vissa regler om man ska vara här, säger hon.

En annan forskare berättar att det är vanligt att man blir hyschad i läsesalarna. Förra våren utbröt ett slagsmål när en man blev arg över att två besökare drack läsk.

Magdalena Gram, biträdande riksbibliotekarie, ser ändå inte KB som en konservativ eller sträng miljö:

–Vi har ett uppdrag som förpliktigar och måste självklart ha regler. Men om man till exempel jämför med Nationalmuseum så tycker jag att KB har en liberalare framtoning. Titta bara på vår fasad, som pryds av symboler för upplysning och det fria ordet.

Under besöken på KB frågar jag många vad de tycker om Bibliotekstjuven. Nästan ingen skrattar åt seriens schabloner. De flesta tycks inte ens vilja tala om saken.

För personalen på KB är det svårt att se skildringen av den lömske bokrövaren som fiktion. Historien baseras nämligen löst på en verklig händelse.

I november 2004 greps en av bibliotekets högre tjänstemän, misstänkt för att ha stulit ett hundratal böcker ur arkivet. Han hade levt ett dubbelliv: å ena sidan respekterad akademiker, å andra sidan jetset-brottsling som finansierade sitt leverne genom att stjäla böcker. Mannen var Magdalena Grams närmaste kollega.

–För oss som arbetade nära honom har det naturligtvis varit svårt. Att upptäcka att någon kan göra så här vänder upp och ner på alla begrepp, säger hon.

Sedan 2004 har säkerheten skärpts markant. Antalet anställda som kommer åt magasinen har begränsats, och att besöka biblioteket påminner numera påtagligt om att åka flygplan.

Väskor får inte föras in. Om man vill ta med papper eller en dator får man lägga dem i en genomskinlig plastpåse. I entrén möts man inte bara av en marmorbyst av Gustaf Klemming, utan också av en säkerhetsvakt.

Men när KB nu har hämtat sig från chocken befinner sig biblioteket i sin kanske händelserikaste fas någonsin. För två år sedan tog man över Statens ljud- och bildarkiv, nyligen också Filmarkivet. Sedan årsskiftet fungerar KB som samordnande myndighet för svenska bibliotek. Samtidigt pågår en stor renovering.

Den största utmaningen är dock övergången till digital lagring. KB:s uppdrag innebär inte bara att digitalisera befintliga objekt, utan också spara all ny information som produceras. Bland bibliotekets projekt på senare år finns så kallad ”robotinsamling” av svenska webbsajter.

På riksbibliotekariekontoret frågar jag Gunnar Sahlin vad i Bibliotekstjuven som känns mest olikt verklighetens KB. Jag antar att han ska svara cigarrerna, pilgrimsmusslorna eller de mystiska herrsällskapen. Istället säger han: att serien saknar ett digitalt perspektiv.

–De har inte ens datorer på arbetsborden, medan hela vårt arbete i dag kretsar kring det digitala. En av de frågor vi diskuterar mest är lagringen av digitalt material. Bokhyllorna däremot, dem har vi rätt bra koll på.