Chocken sitter i än. I en vecka har jag grubblat över det tidningsartikeln hade att berätta. Fortfarande bär jag ett hoppfullt tvivel inom mig – tvivlet på att de uppgifter som förmedlades kan vara sanna. Och det tvivlet förstärks onekligen av att nyheten inte blivit en jätteaffär i det svenska nyhetsmaskineriet den gångna veckan. I det längsta har jag närt hoppet om att professor Sören Holmberg vid Göteborgs universitet skall träda fram och erkänna att han bluffade – för att få Sverige att vakna…

Det är Fredrik Mellgrens artikel i SvD förra söndagen som präglat min vecka. Artikeln handlade om en väljarundersökning i samband med valet 2006 som Holmberg just presenterat. I korthet gav den belägg för att den svenska valmanskåren är katastrofalt okunnig om aktuell politik. Inte ens varannan väljare kände i september 2006 till att vi då hade en socialdemokratisk regering. Meditera över den siffran: inte ens varannan väljare. Holmberg konstaterar att väljarnas allra mest grundläggande kunskaper blir sämre för varje gång de undersöks. Hans jämförelsematerial sträcker sig tillbaka till 60-talet då 65–70 procent av väljarna kunde svara rätt på den sittande regeringens färg.

Hur är detta möjligt? Den första reaktionen är att en sådan utveckling, rent fysiskt och faktiskt, skulle vara omöjlig, att praktiskt taget ingen enda medborgare med normala mottagningsförhållanden skulle kunna undgå basfakta av det slag undersökningen tar upp. Sedan 60-talet har ju mediesamhället bokstavligen exploderat. Mot bakgrund av den aktuella undersökningen kanske imploderat är en mer adekvat beteckning, sprängts inåt i ett slags självupptagenhet som lämnat grundläggande uppgifter därhän? Kanske är det dags att tala klartext om det informationssamhälle vi så gärna berömmer oss av att leva i. Är det en bluff? En bubbla?

Rapporten från Göteborg reser tusen frågor. Jag har inte hört en enda ställas i medierna den gångna veckan. Sveriges Radio och Sveriges Television, med särskilt ansvar för att vara allmänheten till tjänst, måste ju rimligen befinna sig i djup kris med anledning av rapporten. Som medborgare förväntar man sig att SR:s Kerstin Brunnberg och SVT:s Eva Hamilton omedelbart tillsätter haveriutredningar på respektive nyhetsredaktion. Det katastrofbetyg utredningen indirekt ger bolagen måste ju tas på största allvar; det hela handlar om den svenska demokratins hälsa.

Och vi andra? Ansvarstagande tidningar, skola och universitet, bildningsförbund, politiska partier och föreningar, regering och riksdag – vad gör nu alla vi? Vartenda högtidligt och självberömmande middagstal i det svenska samhället framöver kommer ju att framstå i sin fulla tragik om inte rapporten från Göteborg tas på djupaste allvar. En dramatiskt växande politisk okunnighet i Sverige måste väl rimligen vara en av samtidens allra viktigaste frågor?