Jag stod i aftonens gatljus framför restaurang Gandaria och tryckte mobilen mot skyltfönstret för att bättre kunna fotografera de merluza, rapé och besugo (kummel, marulk och rödbraxen), som den effektiva baskiska fiskeflottan dammsugit ur världshaven vid den ekologiska avgrundens brant. Nu lockade de aptitligt upplagda på isbädd bakom immiga fönster när jag hörde ritsch och ratsch.

Blixtsnabbt gick ett team fackliga aktivister med sina pappersrullar och packtejp genom Calle Agosto 31 i San Sebastians gamla stad och klistrade upp affischer i gathörn och på utvalda skyltfönster. ”Dinero para la banca. Miseria para el pueblo” (Pengar åt banken, misär åt folket) löd den spanska texten samt motsvarande på euskara, det vill säga baskiska. Uppmaningen ”handla idag, imorgon är det stängt” påminde om att bunkra inför morgondagens generalstrejk.

Några dagar tidigare hade rasande folkmassor blockerat parlamentet i Madrid i protest mot regeringen Rajoys sparpaket – nu ännu stramare – om nära 40 miljarder euro. Nu var det dags för Baskien och Navarras nationalistiska fackföreningar ELA:s och LAB:s aktion.

Medierna rapporterade om att Zaragozas borgmästare beslutat att av hälsoskäl sätta lås på sopcontainrar intill stadens stormarknader för att förhindra hungriga att leta efter något ätbart bland avfallet. Att pensionärer tvingas försörja barn och barnbarn, eftersom de är den enda generationen med fast inkomst. Och lokaltidningen Diario Vasco publicerade texter om ”apobreciamento”, nyfattigdomen.

Just den märks inte så mycket i San Sebastian med sin historia som klassisk badort med la belle époque- och fin de siècle-känsla, samtida med Biarritz 50 kilometer bort på andra sidan franska gränsen och ständigt omskriven i livsnjutar- och gastronomireportage i all världens magasin.

Om molnen som drivit in över Biscayabukten under natten till strejken hade öppnat sig över en region som har samma årsnederbörd som Irland (och därför är lika grön) så badar nästa dag i solsken. Medan talkörerna sakta närmar sig från stadsdelen Antiguo firar San Sebastianborna generalstrejken med en extra ledig dag. Man ligger på stranden eller flanerar utmed strandpromenaden Miraconcha. Om man inte, som jag, ansluter sig till en växande skara välklädda damer och herrar som tittar ner på demonstranternas väg från balustraderna i parken som omger Palacio Miramar, det spanska kungahusets före detta sommarslott dit hovet drog sig undan hettan i Madrid.

Tut, tut, här kommer de. ”Rättvisa!” ropar något tusental som tågar utmed strandpromenaden in mot centrum under röda fanor. De är hitresta från Azpeitia, Tolosa och Andoain, krisdrabbade industriorter i den omkringliggande provinsen Gipuzkoas dalgångar.

Kan de inte äta bakelser? Nej, det kan de inte i dag då bagerierna är stängda. Men vi uppe på kullen kan äta pintxos, små mackor med iberisk skinka, majonnäs och ålyngel, på tennisklubbens bar Wimbledon som diskret håller öppet bakom höga häckar. ”No pintxos today” är en sanning med modifikation för den som vet vart hen ska gå.