Aaah, campinglivet! Hur kittlande är inte det för oss som är i full färd med att pilla isär begreppet familj i dess minsta beståndsdelar? Å ena sidan har vi en bokutgivning och en kulturdebatt där mamma-pappa-barn-upplägget med alla sina impli- och komplikationer framstår som ett av samtidens mest överhängande problem. Å andra sidan har vi en omfattande folkrörelse som glatt klämmer in hela detta problemkomplex i en husbil eller husvagn och kuskar runt med det i Sommarsverige.

Att det får plats! Det är ju nästan obscent. Kärnfamiljen i ett plåtskal.

Därför är det också tacksamt att analysera: här finns en behändig modell över strukturer som annars knappt går att överblicka. Inom konsten är det ett väletablerat knep: man tar något välbekant, och så ändrar man storleken på det. Ett gosedjur blåses upp till mänskliga proportioner och blir till ett monster, ett koncentrationsläger byggs med legobitar och synliggör ondskans mekanik.

Men där storleksförskjutningen som konstnärlig metod vill ifrågasätta en rådande ordning, saknar den komprimerade campingtillvaron alla sådana ambitioner. Frågorna är av betydligt mer pragmatisk art, och svaren är oftast de gamla beprövade. Hur ska vi få plats? Vem ska resa förtältet, fixa punkan, bära vatten, laga mat, diska, tvätta, städa för att semestern ska flyta på så smidigt som möjligt?

Det är en livsstil som nästan förutsätter att man köper hela paketet och kapitulerar inför familjelivets logistik enligt traditionella mönster. Och så kan vi förstås inte ha det. Hos oss som ingår i den analyserande klassen uppstår ett behov av distansering, av att peka ut och lyfta fram skillnaderna mellan ”oss” och ”dom”. Och vad består de i? Vilken är den minsta gemensamma nämnaren? Vad är det ”dom” gör, men inte ”vi”?

Jo, ”dom” bär Foppatofflor.

Motståndet mot dessa bekväma, svala, lätta fotbeklädnader löper som en heldragen dubbellinje längs kulturjournalisten Josefin Oleviks väg genom campinglandet Sverige. Sommaren 2008 tillbringade hon sex veckor i den hyrda husbilen ”Madeleine”, ett beige skrälle i obönhörligt sönderfall, för att försöka förstå vad som driver folk att packa ihop sig trångt, köra i väg och parkera sig för en semesterlång vistelse på en plats som inte är hemma, men där allt i det stora hela är väldigt likt det liv man lever resten av året. Det är bara skalan som är förminskad.

Färden går till midsommarfirandet på Öland, där hon möter de första av de många långliggare – 35 procent av landets campingplatser hyrs ut på säsongsbasis – som intervjuas i boken, vidare till Tylösand, där grannfejderna om utsikt och tomtgränser är lika snåriga som i vilket villaområde som helst, och sedan till Ullared, där husvagnsliv och shopping existerar i lycklig symbios.

I den hämningslösa köpyran på Gekås börjar hon vackla, och hon provar för första gången i sitt liv den förhatliga sandalen. Det beskrivs som en förödande upplevelse: ”De är otroligt sköna, sitter som en smäck, glappar inte ens”. Ändå faller hon inte till föga. Toffelns symbolvärde är alltför högt. ”I mitt huvud står Foppatofflor för dålig smak, så är det bara.”

Så är det bara. Trots deras överlägsna ergonomiska egenskaper. Och trots att de vid resans nästa stopp vid ”Värmlands pärla” Fryken, där Madeleine plötsligt blir strömförande i ösregnet, jordar en hjälpsam campinggranne och amatörelektriker så att han inte får några stötar.

Men så är det. Bara. Värdeskala ställs mot värdeskala, exakt vad man mäter är dock oklart. ”Campingland” är i första hand en utförlig detaljåtergivning av husvagnslivets yta – duschrutinerna, flintastekarna, träningsoverallerna, plastserviserna – men vill man förstå vad det egentligen är för fel med att ha en viss typ av gummipjuck tar det stopp. Om man inte själv bär Oleviks utgångspunkter med sig från början. Boken behöver en läsare som har en bakgrund som liknar författarens.

Annars blir den nog mest en tom uppräkning av yttre attribut – flera gånger under läsningen kommer jag att tänka på rapparen Promoes sommarplåga ”Svennebanan”:

”soppatorsk och Foppatofflor

barnen nersjunkna i tv-soffor

ordning och reda lådvin på fredag

kunskap från Wikipedia”

Och så vidare. Både Promoe och Olevik gestaltar en kulturkrock, och de gör det utifrån samma outtalade hierarkier. Och där skiktningen är given, där somliga erfarenheter, beteenden, värderingar, företeelser automatiskt är finare än andra, är man så illa tvungen att stanna på ytan. Drar man Foppatofflorna på sig upphäver man skillnaden, och då förvandlas man till den man försöker ringa in.

Vad ska man säga då? Där tar stumheten vid.

Jag föreställer mig att det är den stumheten som drabbar Nobelpristagaren VS Naipauls mamma i en annan nyutkommen bok, essän ”En författares krets”, i avsnittet där han refererar ett stycke ur hennes dagböcker. Hon är på besök hos sin släkt i sitt gamla hemland Indien och blir bjuden på te, och i samma ögonblick som en hjälpsam släkting rör om i den heta drycken med pekfingret för att lösa upp sockret upphör skildringen tvärt. Den fysiska konfrontationen med ursprunget blir outhärdlig. ”Det mytiska landet”, sammanfattar Naipaul, ”hade gjort henne mållös”.

Till den punkten kommer nu aldrig Josefin Olevik, hon är en alldeles för medveten författare för att helt tappa målföret. Jag inser att man, när man läser det jag hittills skrivit, kan få för sig att ”Campingland” är en dålig bok. Det är precis tvärtom. Läst på ena ledden är den en välskriven och uttömmande reseguide till Campingsverige för den som aldrig varit där, på andra ledden ett inkännande reportage med drag av roman. Men båda läsningarna kräver att man omfattas av den tysta överenskommelse som följer med perspektivet.

Fast Olevik själv gör sig inga illusioner om berättelsens räckvidd. Mot slutet av resan, under dansbandsveckan i Malung, har tvivlen om vad hon egentligen håller på med slagit ut i full blom: ”Varför ska jag ’gå på zoo’, titta på konstiga människor som jag inte förstår, för att skriva om det? Den tanken har jag avskytt redan från början. Jag ville uppleva camping, bli en del av den för att förstå dess charm. Att jag skulle bli djuret i buren hade jag inte räknat med.” Men då hade hon kanske varit tvungen att lägga ner vissa strider. Som hon uppgivet konstaterar redan i Tylösand: ”Det vore helt klart enklare med Foppatofflor.” Men då hade det också blivit en helt annan bok.

Och hur lyder då svaret på den fråga boken ställer i inledningen? Varför väljer så många att resa till Campinglandet? ”Det finns liksom inget att göra här, och det är väl det man söker”, svarar en av långliggarna. Jag känner till kretsar där ett sådant uttalande är minst lika stötande som ett par Foppatofflor.

Niklas Darke är författare.