Tidigt i höstas, när det fortfarande gick att sitta på den där uteserveringen på Blenheim Crescent, promenerade Everything but the Girl – Tracey Thorn och Ben Watt – förbi. Men de gjorde det hand i hand och för mig var det något av det finaste jag sett. Jag har ju följt deras livslånga kärlek ända sedan Tracey var med i DIY-trion Marine Girls och Ben var en tonårig trubadur. Tillsammans har de på skiva efter, i sång efter sång, berättat om sitt förhållande, sina uppbrott, skilsmässan, vänskapen efteråt och återföre­ningar, både lyckade och de misslyckade.

Nu har de två barn och Tracey sjunger igen. Alldeles för ofta, alldeles för länge, har jag läst in så mycket av mig själv, mina egna förhållanden, kanske till och med hela livet, i Tracey Thorns så privata texter. Out of the woods, hennes första soloalbum på ganska exakt 25 år, kom ut den här veckan. Jag höll på att skriva ”släpps”, men valde ”kom ut” även om det mest korrekta ordvalet för just Thorn nog vore ”publiceras”. Musiken från albumet har funnits på nätet länge nu och hur mycket jag än längtat efter att höra den så har jag inte velat.

De säger att musiklyssnandet håller på att förändras. Allt är tillgängligt. En låt är bara en låt. Något som kommer från en obestämd plats i datorn. Sammanhanget, kontexten, vem bryr sig? Vem vill läsa en text år 2007? Men det är det jag verkligen vill göra, sjunka ner i orden i texthäftet, det är dem jag vill börja med. Långt före musiken. Och att de når mig just när jag, bara över dagen tillbaka i Stockholm, sitter på golvet i ett öde vardagsrum, som strax ska bli mitt före detta, och tömmer dammiga skokartonger fyllda med sparade brev, bilder och bråk är nästan skrämmande logiskt. Ingen annan har som Tracey tonsatt alla mina försök att spara kärlek i flaskor eller kuvert.

Jag har fortfarande inte lyssnat på själva musiken. Trots att jag vet att jag kommer att tycka oändligt mycket om den - hur skulle jag kunna göra något annat? När en av popmusikens finaste röster och poeter efter en snart trettioårig karriär väljer att samarbeta med nu-discoduon Metro Area, delar av The Rapture, den ypperliga dansproducenten – och författaren – Ewan Pearson och dessutom valt att spela in en sång av Arthur Russell?

Men musiken måste vänta lite. Orden måste först få leva ett eget liv, formas till bilder i hjärtat. Vem utom Tracey skulle flytta Elizabeth Smarts odödliga kärleksroman Vid Grand Central Station där satt jag och grät till Piccadilly Station i en poptext? Och jag vet exakt vilken Edwyn och Terry hon sjunger om i Bands up to the ceiling. Om en timme kommer fastighetsmäklaren för att ta bilder till annonsen.