En kompis till mig köpte sin första Harlequin när hon var 11 år, samtidigt som hon slukade böcker av Maria Gripe, Ulf Stark och Enid Blyton.

Än i dag minns hon vackra människor, kläder som slits av och en kvinna som är lite motvillig men till slut ger med sig. Säkert drömde hon sig bort. Om hon trodde att det var till den världen hon skulle komma när hon blev vuxen minns hon inte. I så fall är hon besviken.

Den där kompisen finns inte. Men att komma ut som Harlequinläsare sitter långt inne. Hur ofta ser man någon läsa en Harlequin på tunnelbanan? Trots att det kommer ut 28 titlar i månaden enbart i Sverige och att det säljs 3,2 miljoner böcker om året i Norden.

Intresset höll inte i sig. Det blev ingen Harlequinsamling i min bokhylla. Ganska snart förstod jag dessutom att det inte var något man skyltade med - inte ens i slutet av 80-talet när författare som Jackie Collins, Sidney Sheldon och Jean M Auels Grottbjörnens folk sålde som smör och lästes även av mellanstadieelever runt om i landet.

Över 20 år senare ska jag åter öppna en Harlequinbok, som jag har beställt från förlagets svenska, nya webbplats. När jag hämtar paketet på posten i butiken i mitt kvarter beter jag mig som någon som hämtar porr (det visar sig att det är det jag gör). Håller lappen med rätt sida nedåt, irrar med blicken.

Hemma i fåtöljen blir det bökigt att bestämma vilken jag ska börja med. Alla är i serien Romantik, jag har valt det eftersom runt 50 procent av nordiska Harlequins utgivning fortfarande är relationsromaner.

Här går det inte att avgöra något utifrån recensentomdömen eller litterära priser och omslagen är identiska. Hånglande par på paradisstrand, hånglande par på hotellrum, hånglande par på paradisstrand igen, hånglande par på terrass, hånglande par vid romantisk kanal... Även beskrivningarna av författarna är svåra att skilja åt. Cathy Williams har tre döttrar, en make och en katt och att hon älskar att skriva romantiska berättelser. Precis som de andra. Säkert också som en majoritet av de 1 100 författarna världen över som är en del av Harlequins enorma fabrik och skriver de 110 titlar som ges ut varje månad på 28 språk på ”114 internationella marknader”.

Jag ger mig hän åt Vita lögner, heta känslor. På den är kvinnans lila klänning på väg ned för axeln när hon och den skjortprydda mannen står i en passionerad omfamning. Precis som de andra - ska det visa sig - kastas man som läsaren rakt in i handlingen (oundvikligt annat, böckerna är ju bara runt 150 sidor). Georgie har hittat på att hon och Pierre är tillsammans. Allt för att trösta hans mamma som har gått ned i en djup depression för att hon tror att sonen aldrig ska träffa en ”bra” kvinna. Pierre är rik och snygg. Georgie är en fattig förskolelärare i hopplösa, ”bohemiska” kläder. Hon inser snart att Pierre är en annan än hon trodde.

Häromåret sa redaktionschefen för Nordenkontoret, Ewa Högberg, i tidningen Svensk bokhandel att på 80-talet fick läsaren inte följa med in i sovrummet. Det får man definitivt nu. Och längre än så. Och då finns det ändå serier med böcker som heter Lust och Passion, skrivna av ”författare som inte rodnar för något”.

Jag funderar snart på om läsningen är skadlig: Hur påverkas läsarens syn på kärlek och relationer? Man kan inte bli annat än besviken om man tror att målet är att träffa en stenrik man med stora våningar och slott världen över, som dessutom är ”oförskämt snygg” eller ser ut som ”en fallen ängel”.

Trots ”pirret” (det pirrar ofta i hela kroppen när kvinnan ser på mannen) har jag svårt att koncentrera mig, hittar på ursäkter hela tiden. Sitter till och med kvar vid tvättmaskinen och väntar på att tvätten ska bli klar - för att slippa gå tillbaka till Paradisön. Blir uttråkad och lätt illamående, som om jag slänger i mig snabbmat.

Men de sista sidorna är alltid spännande. Det är då de äntligen - efter alla missförstånd - ska få varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Jag vet inte vilket som väger tyngst: spänningen eller att jag får lägga undan boken.

Varför har just Harlequin erövrat världen med sin kiosklitteratur? Även nu när andra förlag i Sverige krisar, efter guldåren i början av 00-talet, fortsätter förlaget framåt. 2009, när Harlequin Norden firade 30 år och moderbolaget i Kanada samtidigt 60 år, var det rekordår både lokalt och globalt. 2008 sålde förlaget 130 miljoner böcker världen över. Allt i sin strävan att bli världens främsta utgivare av böcker för kvinnor.

Jag ringer upp Harlequins förlag i Norden, som anses vara ett av Sveriges mest lönsamma förlag, och får prata med Anette Ekström, vd sedan 2001. Hon bekräftar att det går bättre år för år. Hon ser flera orsaker. Som att förlaget numera har ett brett utbud, av allt från relationsromaner till thriller, deckare och historiska romaner. Och: tillgängligheten, böckerna är lätta att få tag i. Säkert gällde det på 80-talet, tänker jag. Men numera är inga böcker längre än ett klick bort.

Anette Ekström har ytterligare en - mer spännande - teori: Böckerna slutar nästan alltid lyckligt och så här i kristider - ”när vardagen inte alltid är så lätt” - kan vi behöva drömma oss bort. Jag köper den. Och att många nog kan vara ute efter lite lättare litteratur och inte alltid vill ha en Nobelprisförfattare. Fast det där gäller ju även för boomen av deckare och annan underhållningslitteratur under 00-talet.

Anette Ekström påpekar att de jobbar hårt med att få bort stämpeln om att Harlequin är ”tantsnusk”. Hon stöter ibland på fördomen att förlaget bara ger ut romantik och ytterst simpel litteratur. Hon tror att den bilden försvinner i takt med att nya generationer växer upp och ser bredden på utgivningen.

Tantsnuskstämpeln verkar å andra sidan inte vara ett problem. Böckerna säljer ändå och en Harlequinroman är ett begrepp så starkt att den inte behöver vara utgiven av Harlequin.

Ett annat skäl till lönsamheten - som man hittar genom en googling - är att både författare och översättare får magra arvoden. Men det hjälper inte som förklaring till att förlaget säljer fler och fler böcker. Enligt Anette Ekström finns det inte heller någon typisk läsare. Hon, för det är nästan alltid en kvinna, är mellan 25-65 år, bor på landet eller i stan, studerar, jobbar eller är hemmafru.

Jag fortsätter avverka böcker, men upptäckte redan i bok nummer två - Rykten och lockelser - ett tydligt mönster. Att det handlar om man möter kvinna, som aldrig känt så starkt för någon förut, är ingen överraskning. Men dessutom ska gärna båda ha förlorat sina föräldrar, vara ensamma i världen. När de väl träffas hittar de hem.

Mannen ska därtill ha pengar och bära kvinnan in i sängen. Och sexakten är inte sällan snudd på en våldtäkt. Ofta vill kvinnan inte, av så ”simpla” orsaker som att mannen i fråga indirekt tog livet av hela hennes familj eller att han sysslar med utpressning (nästan vilken bok som helst). Ur K står för kärlek: ”Snälla Roark, jag vill att du låter mig vara”, vädjade hon. En strimma månljus föll på hans mun och hon såg hur han sprack upp i ett leende. ”Du är min fru och du tillhör mig.” Så gled han in i Lia som uppfylldes av den ovälkomna njutningen.” Chick lit som Marian Keyes och Helen Fielding känns fräscht feministisk i jämförelse.

Fortfarande dansar stora frågetecken på sidorna. Varför vill man läsa böcker med en unken kvinno- och manssyn? Jag funderar på om ett skäl är att det är svårt att få tag på erotisk litteratur för kvinnor. Jag viftar samtidigt bort alla elitistiska argument som flyger runt mig och tjuter: ”De ger bara folk vad folk vill ha!”

Jag får tag i en bekant som översatte Harlequin redan när vi läste i Uppsala. ”Det är lite pinsamt”, säger han. ”När man berättar att man översätter vill man ju kunna säga att man sysslar med Marcel Proust eller något annat prestigefullt”.

Han funderar på om man tar en Harlequin istället för en porrtidning när man ändå är och handlar. Annars verkar han lika förvirrad över framgångsreceptet och undrar varför så många väljer Harlequin när det finns så mycket annat bra, ”när även den sämsta svenska deckare är bättre”. Men han ger mig ett svar på varför böckerna inte har fullt så usel kvalitet som jag föreställde mig. Han och de andra översättarna uppmanas att anpassa böckerna till den svenska marknaden, som att censurera vissa sexscener och att göra dem lite mindre ”amerikanska”. Han ger ett exempel: om ett par ska fly undan en brand kan inte kvinnan stanna upp och tänka: ”Vilken underbar bröstkorg han har!”. Sådant får han och andra översättare fixa till.

Än så länge har förlaget inga svenska författare, men det är på gång. Min översättarbekant tror att han skulle kunna skriva minst lika bra böcker själv.

Anette Ekström säger visserligen att det nu är färre alfahannar och gentlemän i böckerna. Men i Romantikserien lever de vidare. Jag kan ju inte ha fått tag i de enda ur sommarutgivningen som skildrar mannen som stor och stark och kvinnan som spröd och söt? Lite av det måste vara kvar i vissa av böckerna, enligt Anette Ekström, det ger läsaren ett löfte om vad boken ska ge.

Jag slår ihop ännu en bok. Harlequin förblir ett mysterium. Fast kanske är det så simpelt som uppmaningen på baksidan av böckerna i Romantikserien: ”Dröm dig bort!” Men vill man drömma sig just till Harlequins värld?

Jag öppnar Ta ner månen, läser författaren Ally Blakes brev till läsarna om sin egen känsla inför att läsa en Harlequin och försöker ta den till mig: ”Och där... En öppningsreplik, en ny hjältinna som får syn på hjälten för första gången och det välbekanta pirret i magen av förväntan.” Jag lägger undan boken.