Nät-trollen, personerna som skriver aggressiva inlägg i kommentarsfälten på bloggar och tidningssajter, har åter kommit ut i solen. Nu är det författaren Marcus Birro som meddelat att han efter en av sina krönikor kränkts så hårt på nätet att han ämnar gå i exil, och UR:s nya sexualupplysningsfilm Sex på kartan som har lett till hundratusentals rasistiska nätkommentarer, uppgav UR. Datainspektionen meddelade i fredags också att hälften av alla ungdomar utsatts för ”facerape”, det vill säga fått sina Facebooksidor kapade av någon som skriver elakheter i deras namn.
Näthatet debatteras också livligt på den arena som debatten handlar om – de sociala medierna. Men här rör det sig istället om en hård kritik av debatten i sig. Den samlade Twitterkåren har blixtsnabbt ryckt ut till internets försvar och lanserat motuttrycket ”nätkärlek” och listat positiva saker man kan göra på nätet: störta diktatorer, möta sin framtida make, få hjälp med teknikstrul eller trycka ”gilla” på Facebook.
Näthatarna är de nya skurkarna, konstaterar bloggaren ”Evil bunny”: ”Jag väntar mig att en Hollywood-film nära dig snart har bytt ut nazisterna/ryssarna/utomjordingarna/muslimerna mot näthatare”, skriver hon. ”Känner för att slentrianmässigt näthata någon. Förslag på måltavla?” skriver Markus Petterson (alias @Vampyrse ) i ett av oräkneliga ironiska inlägg på Twitter.
Att i en tidningsartikel kalla Twitter sekteristiskt skulle förstås generera en hel massa näthat, men att det bland de frälsta finns en samhörighetskänsla och gruppdynamik är uppenbart. Vill man som journalist drabbas av en kritikstorm på nätet finns få mer effektiva metoder än att skriva något negativt om just nätet. Fråga Staffan Heimerson eller Elisabet Höglund som i sina kvällstidningskrönikor nyligen fört fram åsikterna att Facebook bara innehåller trams och gör att vi blir sämre på att prata med varandra.
Men en grundläggande instinkt hos journalister är det kritiska förhållningssättet. Att granska och analysera är vad journalister gör. Varför skulle den inställningen kastas över bord när de skriver om internet? SvD ställer frågan, via Twitter, till några av landets mest framstående sociala medier-evangelister.
–Jag upplever problematiserandet som för grunt. Det kommer från ett utifrånperspektiv. Ofta saknar jag känslan av ärligt uppsåt när traditionella medier bevakar sociala medier. Attityden är inte nyfiken utan misstänksam och negativ, svarar internetrådgivaren Joakim Jardenberg (@Jocke ).
Bloggaren ”Emma”, Marie Andersson (@Opassande ), påpekar att det omvänt också kommer starka reaktioner från företrädare för traditionella medier när hon skriver problematiserande om dem. Liksom många andra menar hon att näthatsdebattens fokusering på internet blir fel. Hat är hat, oavsett var det förekommer.
–När något tilldragit sig på en plats är det kanske inte själva platsen som ska ha fokuset. Det är därför ”näthat” inte riktigt passar sig, eftersom folk är vad de är, överallt, säger hon.
Sofia Mirjamsdotter (@Mymlan ) ger sig in i diskussionen:
–Journalister som borde brinna för yttrandefrihet och demokratifrågor borde vara mycket mer positiva och se andra vinklar när de skildrar sociala medier. De borde ju älska internet.
Kanske är den återkommande positioneringen i samband med näthatsdebatterna inte så konstig. Joakim Jardenberg tror att de traditionella respektive sociala medierna fortfarande befinner sig i en rollsökningsfas .
–Där ska det smälla till lite.
