Minns Ni mig? Vi sågs häromdagen. Ni satt i en droska, bar folkdräkt och log. Jag stod intryckt bland åskådarna som hurrade och tog mobilkamerabilder.

Jag kom på mig själv med att undra vad som rör sig i Ert huvud. När Ni sitter där och vinkar till nationen, vad tänker Ni på?

Kanske tänker prinsessan på födelsedagen? Ni har utmärkt Er som den i kungafamiljen som inte alltid rättar sig i ledet – från dopet, som prinsessan skrek sig igenom, via Er småkriminelle pojkvän i tonåren till de senaste årens exil i New York. Nu präglar det även Er 30-årsdag.

I strid med traditionen har hovet meddelat att firandet kommer att vara helt privat. Det blir inga fanfarer, buketter och gratulationer från befolkningen på slottets borggård. Ert officiella schema på www.kungahuset.se är tomt.


Jag förstår Er. Även jag planerar att fly undan allt ståhej när jag fyller, och då handlar det om ståhej av ett betydligt måttligare slag. Men alla är inte lika överseende med Ert val. På nätet läser jag ilskna kommentarer om Ert svek, att inte ställa upp och motta folkets hyllningar.

Kanske tänker prinsessan på presenterna? Det tycker jag inte att ni ska skämmas över. Jag har också tänkt i de banorna, även om jag tror att vi har lite olika förväntningar.

När Ni fyllde 18 fick Ni Serafimerorden, en gratulation av statsministern och rätten att vikariera som statschef. Själv fick jag en ryggsäck.

Kanske tänker prinsessan på att åldras? I så fall vet jag hur det känns. Om man inte själv tycker att det är en stor grej att fylla 30 så ser omgivningen snabbt till att man börjar tycka det. Nyligen konstaterade min pappa att jag snart går in i ”yngre medelåldern”. Och hur ska man kunna undvika en 30-årskris när alla frågar om man har fått en?

Det var enklare när man var barn. Jag har tittat i arkiven och kan konstatera att våra familjer firade födelsedagar på ungefär samma sätt. Väckning med sång, frukost på sängen, tårta med ljus i. Ganska standard, antar jag.

Brukade prinsessans pappa dra torra skämt om vad som kunde hända om man misslyckades med att blåsa ut ljusen? Jag skulle nästan sätta en slant på det. Han verkar vara den typen.

Senare, runt 20-årsstrecket, kändes varje nytt år som ett vinglande steg längre ut i friheten. Allt tycktes möjligt. Ni praktiserade på ett arkitektkontor, jag jobbade på en köttfabrik. Jag minns fortfarande stanken av döda grisar – men också stoltheten över att för första gången försörja mig själv.

Därefter läste Ni engelska i London. Jag pluggade franska i Paris. Medan Era nätter på Stureplan gav Er smeknamnet ”Partysessan” satt jag av min fritid på olika hak med blaskig fatöl.

Men nu? Idag har jag svårt att se någon magi i att bli äldre. Att ytterligare ett år har gått förändrar inte mycket mer än att det är färre kvar.

Kanske tänker prinsessan på vår generation, 80-talisterna? Ni har väl hört allt de säger om oss?

Vi är kaxiga. Vi är individualister. Vi är den första Jantebefriade generationen. Vi vill vara unga länge. Vi vill inte jobba nio till fem. Vi föredrar frihet före trygghet. Vårt främsta mål är att förverkliga oss själva.


Jag läste en artikel om en ”coach” som skrivit en bok i ämnet: ”En typisk 80-talist stormar in på arbetsmarknaden. Från dag ett väntar hon sig största möjliga utlopp för sina talanger och applåder för sina resultat. Hon undrar varför mjölken i kylskåpet inte är ekologisk, påpekar gärna vad chefen gör fel och funderar konstant på om en mer utmanande arbetsplats väntar runt hörnet.”

Känner Ni igen Er i beskrivningarna, prinsessan? Gör jag det? Kanske pyttelite. Men i huvudsak gör de mig sur.

Jag och de 80-talister jag ser omkring mig kanske är individualister. Däremot är vi allt annat än kaxiga. Vi har större problem med psykisk ohälsa än tidigare generationer. Vi är arbetslösa i betydligt högre grad. Vi hoppar mellan jobb, inte för att vi vill, utan för att vi måste. Snarare än arroganta är vi hunsade och alltför medvetna om att det står fler där ute, beredda att ta våra platser.

Själv har jag inte haft en fast anställning i hela mitt liv. Det har gissningsvis inte Ni heller.


Kanske tänker prinsessan på Sverige? På vad som har hänt i vårt land under de här 30 åren?

Året innan Ni och jag föddes är en vändpunkt i statistiken. Fram till 1981 hade de ekonomiska klyftorna i samhället minskat konstant sedan andra världskriget. Under hela våra liv har de i stället ökat. Samtidigt har Sverige halkat neråt i ligor över välstånd och ekonomisk utveckling.

Ändå är det lätt att det där bara känns som siffror på ett papper. prinsessan och jag tillhör den första generation som aldrig upplevde det omtalade folkhemmet.

Det är möjligt att vi hade tyckt att efterkrigstidens Sverige var konformistiskt, trångsynt, hämmande. Eller så hade det känts lite jämlikare än idag. Det vet vi inte. För oss är prat om såväl försvunnen trygghet som Förmyndarsverige något abstrakt och avlägset.

Kanske tänker prinsessan på kärleken till det svenska? På flaggorna som det viftas med så fort ni visar Er offentligt?

Ni, vars hela tillvaro är en hyllning till nationen, vad tänker Ni om alla de som vill dra en lans för svenskheten? De som anser sig ha ensamrätt att definiera vad som är svenskt, och som vill skylla snart sagt varje problem i samhället på dem som inte är tillräckligt svenska?

Ni har själv en mor som invandrade hit. Känner Ni Er svensk? Ni är trots allt en av dem som enligt svenskhetens försvarare eventuellt inte hör hemma här på riktigt.


Kanske tänker prinsessan på kungahuset? Kanske tänker Ni att det är en viktig och anrik institution, som skänker Sverige glans och skapar sammanhållning i nationen? Kanske tänker Ni att det är fånigt, ett rollspel utifrån gamla traditioner och gamla regler med gamla saker i gamla byggnader?

För trots att Er pappas valspråk lyder ”För Sverige – i tiden” lever Ni själv som om det vore en annan era. Ni har inte rätt att tro på vilken gud Ni vill. Om Ni vill gifta Er behöver ni Er pappas – och statsministerns – tillstånd. Och som kritiken kring Ert födelsedagsfirande tydligt visar, har Ni inte rätt till ett privatliv.

Jag läste nyligen att det inte finns något mindre radikalt att kritisera idag än monarkin. Vet Ni vad jag tror? Jag tror att det är just det som är monarkins trumfkort. Hur kan man förändra ett system som alla – både de som försvarar och kritiserar det – är ense om inte har någon egentlig betydelse?


Kungahuset har förlorat allt som en gång gjorde det kontroversiellt, från formell makt till manlig tronföljd. Kvar är till sist bara Ni i familjen och Er vardag kantad av paparazzifotografer och blågula band att klippa.

Kanske tänker prinsessan rentav på just detta – på formaliteterna, fjäskandet, underdånigheten? På de konventioner som får mig att skriva hela den här texten i Ni-form, för att inte riskera hotbrev från Era självutnämnda supportrar. På att vartenda steg Ni tar dokumenteras.

Har prinsessan sett Truman show? I Peter Weirs film från 1998 spelar Jim Carrey rollen som Truman, en man som lever i en konstgjord värld där han filmas dygnet runt. Utan att Truman själv vet om det är hans liv en direktsänd dokusåpa. Till slut börjar han ana oråd och försöker fly ut i den riktiga världen.

Jag tänker att Truman påminner lite om Er.


Ni har blivit utpekad som flickvän till brittiska, danska och spanska prinsar. När Ni fyllde 15 publicerade Aftonbladet en artikel där sexrådgivaren Malena Ivarsson rådde Er att våga experimentera i sängen. När det ryktades om att Ni hade testat snus blev det en riksnyhet. Uppbrottet från Er senaste kille tillkännagavs genom ett pressmeddelande. Därefter försökte Ni fly till New York, men reportrar från halva världen väntade på flygplatsen.

Precis som Truman tvingas Ni erbjuda Er lycka och sorg som underhållning för miljoner människor.

När jag läser gamla intervjuer med Er så är det också just det som återkommer – Er obekvämhet inför offentligheten.

Inför 18-årsdagen fick Ni frågan vad Ni mest av allt önskade Er. Ni svarade ”ett så normalt liv som möjligt”. Under åren då Ni tävlade i ridning blev Ni stressad av alla fotografer på tävlingarna. Er tid i London blev kort, eftersom Ni inte stod med att bli förföljd av den brittiska pressen. Och när Ni nyligen intervjuades om Ert liv i USA sa Ni att den största skillnaden mot hemma var anonymiteten. Jag får nästan känslan av att Ni inte trivs i Er roll.


Fast vad vet jag? Kanske tänker Ni mest på själva 30-årsfesten? Jag hörde att Ni ska fira ihop med Er bästa kompis.

Själv ska jag åka till ett hus på landet med några få vänner. Det kan nog bli rätt trevligt. Lite käk av det enklare slaget, skumpa och nattbad. Kom förbi om du vill!

Ursäkta mig. Om Ni vill, menar jag, prinsessan.