Kanske är det en fråga om tradition, eller snarare frånvaro av tradition. Det sägs ibland att Sverige härvidlag skiljer sig från andra västländer – som exempel brukar USA, Tyskland, Frankrike nämnas.

Från slutet av 1800- och hela 1900-talet kom två parallella rörelser att dominera svenskt samhällsliv: kapitalismen och arbetarrörelsen. De mest framgångsrika kapitalisterna, med familjen Wallenberg i spetsen, föredrog natur-, friluftsliv och sport framför kultur. Det fastställde normen. Till exempel trivdes familjens nestor Marcus Wallenberg bättre i Kungliga Tennishallen än på Kungliga Dramaten. Han sågs hellre i sällskap med Björn Borg än med Ingmar Bergman.

Socialdemokratin å sin sida förordade statlig inblandning och bidragssystem i stora delar av samhällslivet, däribland kulturen. Staten kom, framför allt under efterkrigstiden, att axla den historiska mecenatrollen, vilket också kan ha lett till att näringslivet lättare kunde avhända sig det ansvar som en tidigare borgarklass tagit för kulturen och dess institutioner.

Antipatierna mellan kultur och kapital som präglade en stor del av 1900-talet har under de senaste årtiondena minskat. Enskilda kapitalister har på olika sätt markerat sitt kulturintresse, museer och konsthallar har öppnat dörren för sponsorer. Men det är än så länge krusningar på ytan. Och misstron kvarstår: kulturen vill ha sin frihet, kapitalet sitt inflytande.