På försättsbladet poängterar debuterande serieboksförfattaren Daniela Wilks – inom parentes – att det inte är en sann historia hon skrivit. Jag håller inte med. Möjligen överensstämmer den inte med hennes privata livserfarenhet, men nog är den sann. Och i högsta grad relevant. Som konstverk, men också som lyckad presentation av självframställningens mekanismer, ett i dag allt mer aktuellt kulturellt fenomen.Huvudpersonen Danni reser till London för att läsa på universitet. Det har gått ett tag sedan studenten, det finns ett ungdomsliv i det förflutna, en pojkvän, erfarenheter. Episodiskt och starkt självutlämnande öppnas en rad nyckelscener.

Den nya staden är skitigare än förväntat. Området hon har kommit till, Banglatown, är fattigt och nergånget. Pojkvännen, som snart följer efter, börjar röka gräs, flyttar ut, börjar deala. En period av fylla, utgång och tillfälliga förbindelser följer. Ett otäckt rånöverfall, ett övergrepp hos en sliskig läkare, dödsångest, hiv-skräck, ett porträtt av en åldrande mormor. Och en ny kärlek. Allt skildrat med en stark känsla för den subjektiva blickens sammansatta tolkningsprocesser.

Undergroundseriens kantiga stil öppnar här för en sorts naivt oförmedlad direkt ton. Medveten amatörism skapar en känsla av oredigerat händelseförlopp, en erfarenhet framställd utan krusiduller: dagboksanteckningar, snapshots. Ibland, vid några enstaka tillfällen, blir det en trubbighet som ställer sig i vägen, en pose – inte charmigt spontant, utan redundant pekande.

Men det är en liten anmärkning, kanske till och med onödig. Wilks lyckas på ett övertygande vis framställa en sorts kulturellt ting, något vi alla måste ta del av, en på samma gång alldeles egen och ändå i högsta grad gemensam social erfarenhet. Sann, helt enkelt.