Konsert
Kungl Filharmonikerna
Konserthuset
Dirigent Michael Cristie, Solist Francisca Skoogh, piano. Verk av Staern, Mozart och Dvorák

Filmmusiken har poppat upp som trend, men musik skriven för film står sällan på egna ben. Den lånade filmmusiken har däremot ofta redan hävdat sig av egen kraft.
Ett exempel på det sistnämnda är Schumanns pianostycke Fröhlicher Landmann, använt i filmen Trollkarlen från Oz. Få torde väl associera Schumanns stycke med denna film. Men andantetemat ur Mozarts pianokonsert nr 21 C-dur kopplar många fortfarande ihop med Bo Widerbergs 60-talsfilm Elvira Madigan.

Torsdagskonserten, med Mozartkonserten nr 21 på programmet, kunde därmed använda ”Elvira Madigan” som publikdragande rubrik. Den råkade dessutom falla in i ett aktuellt sammanhang, då titelrollsinnehavaren utkommit med en memoarbok, och filmen sänts i SVT.
Den solida Francisca Skoogh leverade ett solistspel av verkligt god klass, inte fullt så romantiskt som Géza Andas i Widerbergs film. Kanske ville både hon och
den filharmonikerdebuterande amerikanske dirigenten Michael Christie distansera sig från filmen. Utförandet kombinerade energi med känslighet. Luften kändes klar, och publiken var förtjust.
Ett habilt orkesterhantverk kom till uttryck i Benjamin Staerns (född 1978) elva minuter långa stycke The Threat of War (2001). Musiken var osjälvständig och publikvänligt polerad, med en påklistrad anknytning till inbördeskrig. Det neoromantiska och postmodernistiska börjar kännas uttjatat. Staern har dock säker känsla för orkester.

Det är synd att Dvoráks femte symfoni, F-dur (hans ”Pastoral”), så sällan är på repertoaren. Den som känner till Mariss Jansons fina inspelning med Oslofilharmonin håller sannolikt med. Nu blev det i stället en av de fyra ”vanliga”, nr 6 D-dur, som avslutade programmet. En utmärkt, koncentrerad och uttrycksfull tolkning. Michael Christie plockade fram lika läckra träblåsklanger som i Jansons version av femman. Tråkigt bara med det irriterande elektronikljudet som kom någonstans ifrån.