Detta initiativ reser frågan vilka krav man bör ställa på en arkitektutbildning. Ska en sådan primärt tillgodose behovet av bostäder eller i första hand (eller åtminstone i högre grad än hittills) vara en utbildning i fri konst? Denna fråga är förstås en variant av den i kulturpolitisk debatt återkommande, mer allmänna frågan om, och i så fall i vilken omfattning, så kallad finkultur skall finansieras med skattemedel.
Diskussionen som sådan är ganska ny. Åsikter i ämnet har visserligen framförts i nästan 2500 år, men före 1700-talets andra hälft antogs i princip alltid att konsten (och kanske i synnerhet arkitekturen) inte är autonom. Autonomi innebär ju självbestämmande, och debatten om konstens autonomi gäller frågan om den bör underordnas utomkonstnärliga behov och kriterier som samhällsnytta.
I antikens Grekland sågs i allmänhet konstnären som vilken hantverkare som helst. I den mån konstnären är olik hantverkaren betraktades detta som en brist hos konstnären och inte hos hantverkaren. Platon hävdade att konstnären saknar något som hantverkaren har, nämligen förmågan att framställa verkliga ting. Aristoteles ansåg visserligen att konsten har ett värde därför att den kan ge kunskap. Konsten sysslar inte med individuella särdrag hos till exempel en människa utan renodlar det allmänmänskliga hos henne och liknar därigenom vetenskapen, som också intresserar sig för allmänna mönster. Men Platon och Aristoteles är trots allt överens om att konsten inte är autonom på så sätt att dess värde (eller brist på värde) avgörs av hur väl den lyckas likna andra mänskliga aktiviteter (hantverk respektive vetenskap).
Men under 1700-talets andra hälft uppstod ett annat synsätt, enligt vilket konsten faktiskt är autonom. Enligt denna syn är det ingen brist hos konsten att den inte kan ge oss kunskap som vetenskapen, eller att den inte, som hantverk, bidrar till samhällsnyttan. Varför sker den här förändringen? Ett ganska vanligt svar på den frågan pekar på vetenskapens framsteg vid den här tiden. De stora landvinningar som skett i fysiken på grundval av Isaac Newtons arbete gjorde att man inte längre kunde tro att konsten kan göra framsteg och ge kunskap på samma sätt som vetenskapen.
Den tyske filosofen Immanuel Kant, verksam under 1700-talets andra hälft, har ett sådant synsätt. Enligt honom är dock upplevelsen av konst värdefull alldeles oberoende av dess oförmåga att ge kunskap (eller bidra till samhällsnyttan på ett handfast sätt). Vari består då konstupplevelsens värde enligt Kant? Jo, i det faktum att den är fri från personligt intresse men samtidigt behaglig. I alla andra fall, påstår Kant, åtföljs känslan av välbehag av intresse. Om jag till exempel tycker att smaken av mörk choklad är behaglig så intresserar jag mig också för existensen av mörk choklad.
Men flera skolor i västerländsk konst sedan cirka 1960 syftar till att ifrågasätta just denna syn på konsten som autonom. Härigenom görs ett (mer eller mindre medvetet) försök att återvända till den tidigare, förmoderna uppfattningen i den här frågan. Det gäller minimalismen och så kallad performancekonst. Här sker till exempel en strävan att bryta ner barriärerna mellan ateljé och galleri, å ena sidan, och det offentliga rummet å den andra. Och om nu arkitekturen rör sig i riktning mot konsten (vilket åtminstone planerna på arkitektutbildning i Umeå antyder), och om konsten rör sig i motsatt riktning, kan de kanske komma att mötas i något som tidigare varit ingen mans land.
