Snart kommer det att bli mycket roligare att bo i Stockholm. I Botkyrka ska det byggas en gigantisk nöjespark och området under Globenarenan ska förvandlas till ”Stockholm entertainment district” när Tolv Stockholm, ett underjordiskt nöjespalats byggs. För att inte tala om de två stora jättearenor som just nu är under uppbyggnad. Stockholmslivet kommer att bli en enda lång fest, där upplevelsekulturen firar triumfer. Alla kommer att prata om hur stort och spännande Stockholm är. Lady Gaga kommer att bosätta sig här och spela varje vecka. Och, som Stefan Prucha, projektledare för det underjordiska nöjespalatset, hoppfullt uttryckte det i en artikel i Dagens Nyheter: ”Om Lady Gaga spelar på arenan kan hon också göra en spelning på livescenen i nattklubben”. Lycka till, säger jag.

Så länge jag kan minnas har det i Stockholm pratats om att man måste bygga arenor så att stora världsartister ska kunna komma hit. För 10–15 år sedan var det Madonna, nu är det Lady Gaga. Och så förstås, alltid, Bruce Springsteen. Nu är ju Bruce Springsteen här stup i kvarten ändå, men hans besök kräver tydligen ständigt nya, ännu större arenor. Ibland undrar jag hur mycket av stockholmarnas skattepengar som har gått åt till att bereda plats för Bruce Springsteen-konserter.

Sällan framstår Stockholm som så provinsiellt som just när sådana här storslagna planer presenteras. Att man samtidigt bygger två nya nöjescentrum tyder också på det vi redan visste: att jippokulturen, upplevelseindustrin, är oerhört populärt att satsa på när det gäller kultur och nöje i Stockholm. Det är alltid det som är störst, landmärkena, som räknas när man ska ”sätta Stockholm på kartan”.

I det nya underjordiska nöjesdistriktet kommer man bland annat att kunna njuta av ”självlysande pingisbord, en 5D-biograf, bangolf och karaoke”. Man kommer även att kunna besöka underjordiska sportbarer och nattklubbar. Samtidigt finns det färre och färre platser för den smalare kulturen – inte minst den musik som inte fyller stora arenor. Vad är det som gör till exempel Berlin till den ”kulturstad i världsklass” som ofta dras fram som exempel när man ska definiera begreppet? Ja, inte är det mängden av stora arenor i alla fall, utan snarare möjligheterna för den mindre kulturen att frodas.

Nu finns det säkert de som tycker att jag är en gnällig och missunnsam typ. Det är jag inte alls, jag unnar stockholmarna både Lady Gaga och självlysande pingisbord. Och visst, man kan säga att två nya stora upplevelsecentrum skapar arbetstillfällen, inte minst i en socialt utsatt kommun som Botkyrka. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker att det finns bra mycket vettigare saker att lägga pengarna på. När jag tänker efter tycker jag nog faktiskt att det mesta är viktigare att lägga pengarna på än ett underjordiskt nöjesdistrikt eller en gigantisk upplevelsepark. Bostäder till exempel. Skolor. Möjligheter för konstnärer inom alla områden att utvecklas. Sådana tråkiga och föga upplevelseorienterade saker skapar inga landmärken. Men de är ganska mycket viktigare.