Kända svenskar som har eller är på väg att bokdebutera: Thomas Bodström, Plura Jonsson, Johan Kinde och Alex Schulman. Nedersta raden: Margot Wallström sa nyligen i tidningen Vi att hon kanske kommer att skriva en roman efter EU-åren och regissören Göran Stangertz har sagt att han vill skriva en bok om sitt missbruk. I mitten Vi i villa och Amberville som båda är skrivna av pseudonymer.
Foto: KERSTIN KARLSSON, BERTIL ERICSON, JUREK HOLZTER, HENRIK MONTGOMERY, YVONNE ÅSELL, LARS PEHRSON
Man ska vara känd för att bokdebutera. Nja, åtminstone kan man tro det om man ser på vårens och den närmaste tidens utgivning.
För en månad sedan kom romanen Någon sorts extas av popgruppen Lustans lakejers frontfigur Johan Kinde.
I juni släpps före detta justitieministern Thomas Bodströms deckardebut Rymmaren som bland annat handlar om –just det – en justitieminister. På frågan om vilken betydelse han tror det har att han redan är ett känt ansikte svarar Thomas Bodström att det ju är förlaget, Norstedts, som ska vara mest oroat av att ge ut ”bara för ett namn”.
I augusti är det dags för Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg, gitarrist i popgruppen Docenterna. Enligt författaren själv är boken, där man får följa en tvåbarnspappa det första året efter en tärande skilsmässa, en relationsroman om ”kåthet och dödslängtan”.
Och i samband med att superbloggaren Alex Schulman lade ned sin blogg på Aftonbladet i slutet av förra året stod det klart att han hade fått ett romankontrakt på förlaget Forum.
Förlagen verkar gapa allt hungrigare efter nya författare som många redan har hört talas om.
I SvD Kultur på TV8 nyligen bekräftade Forums chef Magnus Nytell att det blivit vanligare att man på förlaget, som ger ut Johan Kindes bok, själva söker upp nya författare, bland annat på bloggar. Förutom Alex Schulman, som visserligen skriver en berättelse som inte är baserad på hans blogg, är ett aktuellt exempel musikern Plura Jonssons debutbok Resa genom ensamheten – Svart blogg och det ljuva livet. Den kommer ut i morgon på Norstedts och bygger just på hans blogg med samma namn.
Fler etablerade debutanter är att vänta. Magnus Nytell skulle till exempel gärna skriva kontrakt med popmusikern Håkan Hellström och förlaget försöker även övertala hiphopparen Timbuktu att knåpa ihop en roman.
Ett självklart antagande är att kändisskapet underlättar marknadsföringen. Men om man bortser från att det mest verkar vara män och musiker som får skriva, vad kan det här få för konsekvenser?
Visst, det är för tidigt att uttala sig om kvaliteten. Men det går ändå att slå fast: Alla kan inte skriva en roman. Så en risk är givetvis att det släpps igenom fler dåliga böcker.
Ett annat scenario är att det blir allt mer som i bland annat USA där böcker kan ha spökskrivare utan att det anges.
Och vad händer med den författare som har skrivit en fantastisk roman men samtidigt är fantastiskt okänd? Kommer förlagen att säga: ”En underbar bok. Men tyvärr, det kommer inte att fungera ekonomiskt eftersom ingen vet vem du är.”
Kanske inte. För samtidigt anas en liten motrörelse. Pseudonymen har börjat dyka upp igen.
I höstas utkom romanen Amberville av den svenska pseudonymen Tim Davys. Recensionerna var inte rakt igenom hyllande, men boken såldes till en räcka andra länder. Det är fortfarande hemligt vem författaren är.
Och för några veckor sedan gjorde Vi i villa av pseudonymen Hans Koppel många kritiker entusiastiska. På förlaget Wahlström & Widstrands hemsida berättar Hans Koppel att han skrev romanen under pseudonym för att han inte vill att hans omgivning ska läsa in en massa i det han har skrivit.
I samma intervju ställs frågan: ”Är inte pseudonym bara ett billigt sätt att få uppmärksamhet? ”Svaret: ”Jo, förhoppningsvis. En annan bra grej är att man slipper sitta i morgonsoffa och svara på frågor som programledaren läser från en prompter.”
Så om det inte räcker att vara riktigt känd kanske det i framtiden slår högre att vara helt okänd.
