Måndagens premiäravsnitt av Svenska Hollywoodfruar, där TV3 följer tre svenska kvinnor som lever det så kallade goda livet i Los Angeles, har väckt en sådan uppståndelse att produktionsbolaget måste ha ”high-fivat” sig igenom veckan. Medan andra program – tänk TV4:s urtrötta Kändisdjungeln – serverar sina deltagare varanpenisar i försök att skapa rubriker surfar Paul Ankas elakt välmanikyrerade fru in som en naturbegåvning och rör om så att grytan kokar över.

Hon behöver inte, som andra dokusåpadeltagare, hälla blåfärg över sig för att få uppmärksamhet, hon lyckas reta upp en hel nation genom att bara vara sig själv. Likt en självutnämnd världsvan storasyster klappade hon hela det svenska folket på huvudet när hon i en pr-mässigt strategisk debattartikel, som publicerades på Newsmill i veckan, smulade den så heliga pappaledigheten sönder och samman. Anka säger att hon vill vara en förebild för svenska kvinnor; att hon vill inspirera till en tillvaro som kuttersmycke.

Som debattör är Anna Anka usel. Hon smäller igen dörren i ansiktet på sina kritiker och avfärdar dem som avundsjuka. Som tv-karaktär är hon däremot strålande när hon tuggar brosk för att undslippa cancer, kallar sin mans fans för psykopater och mer än gärna stoltserar med lånta fjädrar. Anka levererar repliker som vilken Parlamentetkomiker eller slentrianskämtande ståuppare som helst hade kunnat döda för att komma på. Att hon är på fullt allvar är just det som gör det hela så skräckartat underhållande.

Som Mrs Anka lever hon den amerikanska drömmen så mycket att det slår över till parodi. Hon skäms inte ett dugg när hon lastar sin mexikanska hushållerska som en packåsna. I stället strålar hon stolt över det som hon kan köpa för sin mans pengar. Anna Anka får oss att en gång för alla kontrollera att vår egen moral är på plats där vi senast lämnade den.

Övriga Hollywoodfruar, Agnes-Nicole Winter och Maria Montazami, fick snällt acceptera att hamna i Ankas skugga efter premiären. I andra avsnittet, som sänds på måndag, flyttas rampljuset över till de två. Det blir mer plats åt den så underhållande Montazami men inget att uppröras över. Det är ett småputtrande avsnitt där lyx snarare definieras av svenska ostbågar. Lugnet är dock bedrägligt. Avsnitt tre, där fru Anka skriver in barnen på en modellagentur, kommer att få känslorna att koka igen. En ny kollektiv förfasning är i antågande.