Kanaaneiska myter och legender.
Övers. från ugaritiska, samt inledning och kommentarer: Ola Wikander
214 s.Wahlström & Widstrand. CA 250:-

Några av min barndoms starkaste bildminnen har jag Gustave Dorés morbida fantasi att tacka för. På blad efter blad i familjebibeln utvecklade sig den ena blodiga katastrofen efter den andra, en orgie i action och dramatik som relegerar Hollywoods mest påkostade kostymfilmer till lekskolenivå. Det var svartvita bilder på mer än ett sätt: hebréer mot kanaanéer, goda mot onda, rättrådiga krigare mot avgudadyrkande fanatiker som gör var ont är i Herrens ögon. Allra värst, att döma av både Dorés bilder och bibeltexten, var de förtappade själar som tillbad guden Baal. Jag minns att jag ryste när jag läste namnet: Baal...
Samme Baal, möjligen exakt densamme (det fanns flera gudomligheter med denna benämning) agerar emellertid också hjälte och välvillig fruktbarhetsgud i en annan av våra litterära traditioner, den kanaaneiska. Om detta har flertalet svenskar hittills
svävat i okunskap, och det är inte underligt. Före 2003 har nämligen dessa texter inte funnits tillgängliga på vårt modersmål annat än i form av smärre fragment. Det är därför med tacksamhet vi nu tar emot Ola Wikanders översättning, Kanaaneiska myter och legender. Volymen innehåller först och främst den berömda och ur religionshistoriskt perspektiv oerhört viktiga ”Baal-cykeln”, i vilken Baal kämpar mot havsguden Yamm och dödsguden Mot. Gudahjälten betvingar oceanens kaos men tvingas därefter nedstiga i dödsriket, bara för att senare återvända till livet och med gudomliga vänners hjälp återta makten över världen. I volymen finns också de textmässigt omfattande legenderna om Kirta och Aqhat samt fyra texter av mer blygsamt omfång.

Att den svenska översättningen har dröjt ända till nu är för övrigt fullt förståeligt och har inget med bibliska fördomar mot kanaaneiska gudar att göra. Myterna har nämligen endast varit kända i denna form i lite mer än ett halvt sekel. De skrevs ned av en till namnet känd
person, Ilimilku, i den forntida handelsmetropolen Ugarit (Ras Shamra, ca tolv kilometer norr om Latakia). Staden, som blomstrade från ca 1600 till ca 1200 f Kr, återupptäcktes av en slump år 1928 av en syrisk bonde som höll på att plöja.
De påföljande utgrävningarna ådagalade inte bara en glömd stad utan också skriftliga dokument på flera språk, däribland det som numera brukar kallas ugaritiska, skrivet med ett säreget kilskriftsalfabet. Texterna stammar från Ugarits sista epok, då stadens konung erkände hettiternas överhöghet. Nedtecknaren Ilimilku var ämbetsman under kung Niqmaddu II, som härskade över Ugarit i mitten av 1300-talet.
Det som främst slår mig vid läsningen av de gamla myterna är hur mycket jag känner igen, och då avser jag inte bara myternas struktur som sådan utan sättet att formulera poesi, attityden till kultur och natur, de kosmiska krafternas spel. Gång på gång infinner sig en märklig déjà-vu-känsla. Och det är inte underligt: jag har på sätt och vis faktiskt läst det förr. Ty
detta är Doré revisited, men ur icke-hebreiskt perspektiv. Språket och poesin i Gamla testamentet är samma andas barn som språket och poesin i kilskriftstavlorna från Ugarit.

I läsningen av de kanaaneiska myterna inser man att Bibelns äldsta partier inte är några unika skapelser utan snarare delar av en mycket större främreorientalisk helhet. Baal må vara Jahves ärkefiende på det teologiska planet, men i poetisk form är steget inte långt mellan den kanaaneiske gudens text och den hebreiske gudens. Se bara på de första raderna i Baal-cykelns femte tavla, där dödsguden Mot hotar Baal: ”Såsom du dödade Leviatan, den undflyende ormen, / förgjorde den ringlande ormen, / härskaren med sju huvuden, / skall himlen brinna och skina.” Slå upp Psaltaren 74:13-14 samt Jesaja 27:1 och jämför. Likheten är inte slumpartad.
Ola Wikanders översättning är den senaste volymen i Wahlström & Widstrands ambitiösa klassikerutgivning; tidigare har vi fått bland annat verk av Prokopios, Quintilianus och Livius. Det är bara att
applådera det utmärkta initiativet att skänka en svensk språkdräkt åt denna tidlösa litteratur. Låt oss hoppas på många liknande volymer under kommande år.

Dick Harrison