Ann-Marie Åsheden (bilden), Herman Lindqvist (bilden), Sten Andersson och Ingmar Karlsson hör alla till den krets som fått se sina verk noggrant isärtagna, kritiserade och i vissa fall bortplockade från bokhandlarnas hyllor. Varför är det så många faktafel i böcker just nu?
Foto: Leif R Jansson/SCANPIX och HAns ALm
Sanningen kan tyckas svårfångad i sakprosaiska verk, åtminstone för dem som följt den senaste tidens turer kring ett antal uppmärksammade fackböcker. Ann-Marie Åsheden, Herman Lindqvist, Sten Andersson och Ingmar Karlsson hör alla till den krets som fått se sina verk noggrant isärtagna, kritiserade och i vissa fall bortplockade från bokhandlarnas hyllor. Varför är det så många faktafel i böcker just nu?
Svante Weyler, förläggare på Weyler förlag, menar att de senaste fallen framför allt handlar om otur – men pekar också på att fackförfattarens förhållningssätt till sitt område har förändrats:
– Den facklitteratur som ges ut i dag blir allt mer subjektiv. Därför blir det också svårare att skilja mellan vad som är sant och inte sant.
– Upplevelser är ju alltid sanna, som känslor, men de kan vara skrivna som om de vore fakta. Där har vi ett område som kräver en väldig intellektuell och psykologisk känslighet; och den här typen av subjektiv sakprosa är på frammarsch, fortsätter Svante Weyler.
Just skärningspunkten mellan det personligt upplevda och det faktiska är problematiskt i Sten Anderssons nyutgivna biografi över Ludwig Wittgenstein. Boken ”Filosofen som inte ville tala” är fylld av en rad märkliga utsagor och historiska tveksamheter, som bland annat kritiserades i filosofen Martin Gustafssons understreckare i SvD den 19/9. Exempelvis innehåller boken rena missförstånd kring Wittgensteins testamente och spekulationerna kring dennes sexualitet.
Per Faustino, tf förlagschef på Norstedts – som givit ut ”Filosofen som inte ville tala” – förklarar att boken överhuvudtaget inte har faktagranskats.
– Det kändes inte som en sådan bok man faktagranskar utan det är Sten Anderssons personliga bild av Wittgenstein. I den bemärkelsen är det ingen faktabok.
Kan det vara ett sätt att komma undan kravet på noggrannhet att kalla den en personlig reflektion?
– Nej, det tycker jag inte. Han skriver till och med på omslaget att det är en personlig biografi. Det var inte alls hans ambition att skriva den stora dokumenterade biografin om Wittgenstein.
Det stämmer att undertiteln är ”ett personligt porträtt”. Samtidigt presenteras boken som ”den första riktigt omfattande biografin som skrivits på svenska om Ludwig Wittgensteins liv och tid” på baksidan.
Man kan fråga sig vilken roll Sten Andersson har som författare: biografist eller personlig tyckare - eller bådadera?
Men faktafel förekommer också i mindre subjektiva verk.
Samma förlag tvingades nyligen dra in Ann-Marie Åshedens bok ”Förbannelsen”, i vars förstaupplaga två Palmepoliser felaktigt uppgavs vara fällda i domstol. Totalt kostade faktafelet förlaget drygt 200 000 kronor, exklusive eventuell utebliven försäljning. Lägg därtill att Norstedts förtroende naggades i kanten.
Per Faustino framhåller olyckliga omständigheter bakom fadäsen.
– Boken faktagranskades av två poliser, dessutom lästes den av jurist. Tyvärr går det inte att göra saker helt och hållet vattentäta.
Varken han eller Svante Weyler hävdar att förlagen har skurit ner på faktagranskningen.
– Vi gör faktagranskning när vi finner det motiverat. Jag har trettiofem år i branschen och kan se tillbaka på en lång tid, och vi gör på ungefär samma sätt som vi gjorde när jag började.
Även Martin Kaunitz, ansvarig förläggare för Albert Bonniers fackutgivning – som i augusti tvingades dra in Herman Lindqvists memoarer ”Mitt i allt” – menar att det inte är besparingar som ligger bakom felaktigheterna. Däremot har tekniken gjort det mindre smärtsamt att dra in hela upplagor. För bara några år sedan tryckte man stora upplagor av nya titlar eftersom grundkostnaden var hög. Men sedan print-on-demand-tekniken började användas för runt tio år sedan kan förlagen trycka färre böcker till ett lägre pris.
– Jag var på Norstedts när Herman Lindqvist hamnade i blåsväder första gången. Då hade man tryckt en väldig massa böcker som gjorde det enormt smärtsamt när den kallades tillbaka. Nu är det inte fallet, vi får tilltryck på ett par veckor, så att dra in en upplaga är inte en kostsam process. Sedan att det är en prestigeförlust och på sikt påverkar förtroendet - det är en annan sak - men den ekonomiska smällen är mindre nu.
Kanske ligger en viss del av svaret i den tekniska förskjutningen: förlagen kan trycka först och därefter ta konsekvenserna. Samtidigt påpekar de tre förläggarna att just bokvärlden utsätts för en närmast orimligt närgången granskning. Martin Kaunitz framhåller att inte ens forskarvärlden är förskonade från en uppsjö av faktafel, som ofta rättas till med erratalappar intill avhandlingarna. Dessutom har en bok ett långt liv, till skillnad från exempelvis dagstidningar, och är därför föremål för granskning under längre tid.
Per Faustino håller med om att det ställs orimliga krav på facklitteraturen:
– Ibland finns det en nästan naiv föreställning om att allting vara sanning när man ger ut en faktabok. Det finns en nästan barnslig idé om att: ”oj, här är det fel i en bok!”
Eller som Martin Kaunitz formulerar det:
– Det är väldigt olyckligt när det blir dumma och pinsamma fel i böcker. Men jag som har hållit på med facklitteratur i tolv år – det är fel i varenda bok.
Felen
Författare: Sten Andersson
Bok: ”Filosofen som inte ville tala” Felet: Sociologen och författaren Sten Anderssons personliga biografi över Ludwig Wittgenstein har utsatts för kritik den senaste veckan för att innehålla flera felaktiga uppgifter. Bland annat påstås Andersson ha missat viktiga detaljer angående Wittgensteins kvarlåtenskap, samt spekulationerna kring dennes testamente.
Författare: Herman Lindqvist
Bok: ”Mitt i allt” Felet: Hela förstaupplagan av Lindqvists memoarer drogs i augusti tillbaka av Albert Bonniers förlag, efter att Lindqvist anklagades för att i boken peka ut professorn Karl-Gustaf Hildebrand som motståndare till att ta emot judiska flyktingar till Sverige 1939, vid det så kallade Bollhusmötet i Uppsala.
