Annika Norlin sjunger i mitt vardagsrum igen. Det har hon gjort hela veckan men just idag är det en annan rad än vanligt som fastnar. Det är inte någon av de nostalgiskimrande men precisa raderna om kärlekar som gått förlorade, de som hon är så bra på. Istället är det den alldeles enkla och till synes självklara raden som undrar ”varför föddes man snäll?”
Vad ska man ha den här snällheten till? Existerar den ens om man inte delar med sig av den?
Medan Annika fortfarande sjunger läser jag de sista kapitlen i den brittiske journalisten Gary Younges bok Who are we. Younge tampas ständigt med en liknande fråga men hans utgångspunkt handlar om identitet.
Sällan har frågan om identitet varit så central som just nu. Och bara ordet i sigkommer lastat med enorma mängder bagage. Samtidigt som frågan om identitet var avgörande i kampen för kvinnlig rösträtt och homosexuellas rättigheter, i den amerikanska medborgarrättsrörelsen eller i apartheidregimens fall var den lika avgörande för nazistiska koncentrationsläger. Eller i Bosnien, Rwanda och Gaza.
Vår identitet är aldrig helt och hållet vårt eget val. Identitet är som eld. Den kan skapa värme och behag eller bränna oss illa och förstöra allt.
Vi är alla summan av allt det vi låtsas vara, skrev Kurt Vonnegut, så vi måste vara ytterst omsorgsfulla med vad vi låtsas vara.
Vad som i ett enskilt liv börjar som ett enkelt och grundläggande sökande efter en identitet kan sluta med att The British National Partys annekterar ordet och döper sin medlemstidning till Identity.
Younge massakrerar också extremhögerns användande av politisk korrekthet som ett skällsord. Förr var rasistiska skämt, sexistiska kommentarer om en kvinnlig arbetskamrats bröst eller att kalla någon ”cp” accepterade inslag i en vardaglig jargong under de flesta fikapuser.
Det är det inte längre. Vi har lämnat dem bakom oss på samma sätt som vi inte längre bränner häxor på bål. Värderingar förändras, samhällen utvecklas och språk samt beteenden måste förändras med dem.
De som har problem att acceptera att vi har gått vidare, uppnått något viktigt, lever inte nödvändigtvis i det förflutna, snarare har de problem med att acceptera nuet.
Aldrig har jag varit så ointresserad av statistik som idag. Aldrig har jag brytt mig så lite om universitetspoäng i nationalekonomi. Jag bryr mig bara om snällhet.
Vilka garanterar att de kommer att ta emot flest flyktingar? Vilka lovar att höja min skatt så att någon som har det sämre ställt än jag har råd att gå till doktorn?
Kan vi inte för en gångs skull bara vara lite vänliga? En dag när det verkligen kan betyda något för någon annan.
Andres Lokko är musikrecensent och skribent på Svenska Dagbladet.
