Betyg: 5 av 6

2005 gjorde de ännu en film, Jag hatar hundar – den siste överlevaren, om en 99-årig armenier, bosatt i Paris.

Att Suzanne Khardalian nu återvänder till temat är ingen slump. Hon har själv armenisk bakgrund, och växte upp i de armeniska kvarteren i Beirut. Men i familjen talades aldrig om folkmordet.

Det är först när hon i ett arkiv finner bilder på tatuerade kvinnor och får höra historierna bakom – hur de rövats bort, ofta som barn, levt under tvång och tatuerats av sina herrar – som insikten slår ner i henne som en blixt. Farmors tatueringar… Det är som om hon först nu insåg att historien handlar om henne, om hennes egen familj, om halvkvädna visor och frågor som inte fick ställas.

Om hjältarna kunde man tala. Men denna historia om kvinnorna, flickorna, och deras öde är den allra mest tabubelagda. Nu blir hon som besatt, försöker lägga pussel och förstå sin farmors liv. Hon reser runt, söker upp människor och platser. Men gång på gång stöter hon på samma kompakta mur av tystnad. Endast delvis lyckas hon forcera den.

Styrkan i Khardalians film är att den inte försöker lägga tillrätta. Åskådaren får följa hennes sökande, och dela den smärtsamma insikten att tystnaden för alltid har försänkt många minnen i glömska. Delar av farmors liv kan aldrig ens återberättas. Det är som ett svart hål i minnet hos hennes barnbarn. Kvar finns brottstycken, skärvor av minnen, ett gulnat fotografi.

LÄS OCKSÅ: Farmors öde blev ett sår i flera släktled Intervju med Suzanne Khardalian