Raffaele Cantone har i åratal ­bekämpat den neapolitanska maffian. I tio år har han och hans ­familj levt med livvaktsskydd dygnet runt. Som ung juridikstuderande ville Cantone först bli brottmålsadvokat. Men han valde till sist en annan väg och blev åklagare i sin hemort utanför ­Neapel. För ett par veckor sedan utkom hans bok ”Solo per giustizia” (Enbart för rättvisans skull, Mondadori). Den kan lämpligen läsas parallellt med Roberto ­Savianos bästsäljande ”Gomorra” om casalesi-klanens och andra maffiafamiljers härjningar i Neapeltrakten.

Saviano och Cantone har känt varandra i många år, kommer från samma camorrainfekterade område. Cantones olika rättegångsprotokoll har i själva verket varit en av huvudkällorna till ­Savianos ”Gomorra”. I sin bok skriver Cantone bland annat om sin egen barndom:

”Det fanns perioder då de döda kunde räknas in varje dag, ofta mördade i fullt dagsljus och framför ögonen på terroriserade förbi­passerande. Av fruktan för att vi själva kunde hamna i skottlinjen blev vi tillsagda att inte röra oss ute på stan, att bara gå ut när det var absolut nödvändigt. En stor del av vår tid tillbragte vi därför hemma hos varandra. Men när vi uppsnappade ett rykte om något mord kunde inte heller vi ’väluppfostrade pojkar’ motstå frestelsen att smyga oss ut för att se vem offret var, vilken klan det tillhörde och framför allt om det var någon vi kände.”

Han berättar om en kamrat, som ”bara var några år äldre än jag själv” och som blev offer för en lejd mördares kula. Det hela var ett ”misstag”. Han körde en bil som ”vagt påminde” om det tilltänkta offrets bil. Kulan träffade i ryggraden och pojken blev dömd till ett liv i rullstol. ”Än idag händer det att jag stöter ihop med honom, dragen i rullstol av sin hustru, som då var hans mycket unga fästmö.”

Boken handlar om en åklagares vardagsliv i camorrans land och om de fruktansvärda inskränkningar i hans liv som den organiserade kriminaliteten ålägger ­honom.

Där finns också berättelsen om polisofficeren, som hade ansvar för Cantones och hans familjs livvaktsskydd. Cantones 10-årige son hade tjatat på sin pappa för att få gå på hemmalaget Napolis fotbollsmatch. I sista stund kunde en underlydande polisofficer varna Cantone för att lämna hemmet den dagen. Den för Cantones ­säkerhet ansvarige officeren hade själv blivit avlyssnad när han meddelade sin samtalspartner att ”objektet” den dagen skulle vara ”möjligt att närma sig”.

Cantones bok handlar egentligen inte om höga moraliska principer. Den är helt enkelt en hyllning till alla de rakryggade och hederliga poliser, karabinjärer och åklagare som ”bara” gör sitt jobb ”för rättvisans sak”.