Kanske har han rätt. Karlsson och Emmaboda har ju sedan starten 1988 haft landets mest delikata fingertoppskänsla för den oberoende popmusiken. Trender har kommit och gått men i den forna kohagen har tiden rört sig i sin egen atmosfär. Besökarna har bytts ut men värderingarna har varit desamma oavsett vilket år kalendern visar på. Blandband spelas från kassettbandspelare och det är fortfarande fler Broder Daniel-tröjor per capita – även fast de numera kompletteras med hipster-Ray Bans – än någon annanstans.

Visst kommer det att bli tomt efter Emmaboda. Festivalen som inte bara varit den välbehövda motpolen i stadsfesternas Sverige och sommarens efterlängtade natur- och campingupplevelse för tusentals poplyssnare, utan som också varit en så anmärkningsvärt trevlig fest att den fick indie­legenderna Pavement att hjälpa till att bygga scener och amerikanska The Gerbils att stanna kvar och hjälpa till att städa området. Emmaboda har en bra inverkan på människor.

Men innan det är dags att sörja inför framtiden slogs grindarna på torsdagen upp för den sista festivalen. Och det är inte gravöl som hinkas på det kombinerade konsert- och campingområdet. ­Istället är det popkalas dygnet runt –precis som det ska vara.

I‘m from Barcelona har gått från att vara en svensk DIY-version av Polyphonic Spree till att vara Jönköpings svar på Flaming Lips. På scen trängs färgglada ballonger och entusiastiska bandmedlemmar – medlemsantalet kan jämföras med en normal svensk skolklass – och ledaren Emanuel Lundgren surfar ut i publiken på en uppblåsbar madrass. Det är en kaotisk ordning som passar utmärkt i det allsångstokiga Sverige. Konfetti regnar från ovan och med Treehouse har I‘m from Barcelona etablerat sin egen dans som är aningen enklare – men lika symbolisk – som Village Peoples YMCA.

Beväpnad med dammvippa, konfettipistol och rosa vegangodis springer den prinsessklädda tyska sångerskan och dockteaterskådespelerskan Räuberhöhle runt på scen och sjunger politiska post riot grrrl-sånger om flickan Krawalla. När en elektrobakelse tagit slut skyndar hon sig in bakom den färgglada teaterkulissen för att spela upp naivistiska scener med handdockor. Det är überkitschigt underhållande i trettio minuter, sedan är det som att ha tugga alldeles för mycket bubbelgum.

A Hawk and a Hacksaw kommer utan de rumänska folkmusikerna Fanfare Ciocarlia som hjälpt till att bygga upp den amerikanska duons balkanindie. Istället är det Heather Trosts fiol och Jeremy Barnes dragspel som ser till att spela upp till långdans i den småländska skogen. Det är en fin spelning som tar över neofolkstafettpinnen från värmländska Detektivbyrån som timmen innan visade upp sin dragspelseufori från sin allra bästa sida.

Of Montreal får verkligen tålamodet prövat när strömmen försvinner och kommer tillbaka om vartannat. Det amerikanska bandet har under sin karriär gått från flåshurtig indie till ett excentriskt uttryck och extravaganta scenkläder. Även om musiken inte uträttar underverk är of Montreals tålmodighet imponerande. Inga sura miner visas och frontmannen Kevin Barnes får på slutet sitta på en performanceartists axlar iförd hotpants och svarta nät-knästrumpor. Det är gudarnas belöning till den som härdar ut.