Foto: DAN HANSSON
Rutorna gapar tomma på Sergels torg. Duvor kuttrar luggslitet, ett verktyg – en borr? – tjuter, ljudet skär genom det dova vinandet från industrifläktar, motorsus mot asfalt, brottstycken av samtal som ordlöst passerar med stegen från dem som går förbi.
Det är tisdag morgon, klockan är tio och centrala Stockholm har vaknat till liv, men knappt, stämningen är avslagen, eller lätt utslagen, mitt-i-sommaren-matt.
Håkan Lidbo har en karta över torget framför sig och en mobiltelefon med decibelmätarfunktion i handen.
Det här är hans scen.
Håkan Lidbo är kompositören som – under ett otal alias – gjorde sig ett namn som technoproducent. Det var över tio år sedan. Sedan dess har han, bland annat, utan framgång (de kom sist), medverkat i Melodifestivalen, med ironiska utviksdiscogruppen Pay Tv. 2006 startade han Ström i P2, nu ett av kanalens profilprogram, där han och andra elektroniskt orienterade artister undersöker kultur- och samhällsfenomen, från sorg till pausfågelläten, genom nyskriven musik och journalistik. Han har remixat Depeche Mode och arrangerat electronicafestivalen Volt i Uppsala. Under Fotbolls-VM komponerande han på uppdrag av Sveriges radio ett stycke för solovuvuzela.
Håkan Lidbo gör vad han kan för att göra det svårare för sig, för det är först då det blir intressant; att bara skriva musik är för enkelt.
Nu genomför han sitt största projekt hittills. Sergelsymfonin inviger årets Kulturfestival. Stycket är bara tio minuter långt men desto mer omfångsrikt.
–Där, han pekar bort mot Sveavägen och Obelisken, står mc-gänget. Här, under taket, vid tunnelbaneuppgången, kommer fotbollssupportrarna. Polisbilen hamnar här, han ritar på kartan, och här, ska rapparen CK härja runt, med en 99-kronorsmegafon. Det kommer höras. Asfaltsborrarna tänkte jag skulle stå här ...
–Just det, och här, han ser sig om och ritar in vid utvalda rödljus på kartan, ska vi sätta upp skyltar med texten, Tuta! sådana typiska Janne fyller 40! – tuta!. Det kommer att bli ett jävla oväsen.
–Många kommer nog tycka att det inte är musik, konstaterar han.
–Men de flesta ska vara överens om att det är det.
Vilken roll har de ljud man hör här en vanlig dag för hur Sergelsymfonin låter?
–De ingår till viss del. Som kyrkklockorna från Klara. Och motorcykelmotorerna, dem kan man också höra om man står här. Jag har stått på torget med hörlurar och föreställt mig hur det ska bli.
Sergelsymfonin börjar med utrop, borrljud, polissirener, motorcykelmotorer och fotbollssupportrar som vrålar, organiserade i fyrtakt, som underhand byggs på med klassisk instrumentering. Stadens ljud – om än taktfast kontrollerade – ligger till grund för musiken.
Alla städer, liksom alla platser, har sin egen grundton. För oss alla. Vad man uppfattar bottnar i ett sammelsurium av sammansmälta intryck. Duvorna jag hör låter så klart inte luggslitna, men jag har sett dem rugga runt bland fimpar och gamla tuggummin tillräckligt ofta för att själv dra en sorgkant över deras röster.
Håkan Lidbos mest typiska Stockholmsljud är tystnad. Den som möter en i tunnelbanan, tidiga morgnar.
–Det kan vara knökfullt, men är det innan klockan åtta är det knäpptyst, säger han.
Förebilden för Sergelsymfonin är monumentalspektaklet Fabriksvisslornas symfoni, komponerat av Arsenij Avraamov år 1922 för att hylla den då femårsjubilerande Sovjetrepubliken. Stycket framfördes under en dag i Baku, Azerbadjan.
Sättningen bestod av Svarta havs-flottans signalhorn, artilleri- och infanteriregementen, gigantiska körer som framförde Internationalen och Marseljäsen, flygplan, och Bakus samtliga fabriksvisslor.
Avraamov styrde framträdandet med pistolskott och semaforering.
Håkan Lidbo dirigerar sin orkester med lampor och via hörsnäckor.
–Jag tycker om tanken att manifestera sin stad med oväsen. Det är som när man sätter ett barn vid ett trumset, det försöker bara göra så mycket oväsen som möjligt. Man kanske kan se det som en typ av regional regressionsterapi.
I Kulturhusets bottenplan arbetar Frida Kupsu och Erik Lund. De har under sommaren varit med och byggt till den nya biblioteksdelen Plattan och byggt om Klarascenen, som också invigs under Kulturfestivalen. De ska också medverka i symfonin
Håkan Lidbo lyssnar. Asfaltsborren de kör ger ifrån sig ett skarpt, hårt ljud när den slår i den träplanka de har släpat ut. Snäppet mindre nervnedbrytande än ljudet av stål som slår mot sten.
–Det är nästan så att den får lite olika klang, beroende på vilket material man kör den mot, säger Frida Kupsu.
–Hur ska vi repa?, undrar hon.
–Det finns inget rep. Det kan hända att det blir fel, det blir det helt säkert någonstans, men det gör inte så mycket, svarar Håkan Lidbo.
Håkan Lidbo växte upp i Vellinge, en skånsk småstad som på senare år har blivit känd för kommunledningens ovilja att ta emot flyktingar.
Då, på 1970-talet, fanns en skivbutik med 150 vinylskivor i backar. Hemma lyckades Håkan få in Radio Luxembourg på skraltig kortvåg. Hörde Sex Pistols. Hittade den svenska punken, uppfattade att den var centrerad till Gallerian och Plattan, platser han mystifierade med tonåringens alkemiska inlevelseförmåga.
–Nu är jag mest här för möten. Men då var det symbolen för det tuffa Stockholm.
Det är många som verkligen ogillar de här kvarteren. Vad känner du när du går här?
–Det händer något när arkitekturen blir för stor för människan. Men jag dras till det radikala. Det finns ett löfte här. Saker behöver inte vara som de är.
I trappan upp mot Obelisken, eller rättare sagt på räcket till trappan upp mot Obelisken, hänger, nej, hoppar, tre killar i mjukisbyxor och linnen.
Felix Larsson Rudfeldt tar sats, siktar jämfota mot stenklumpen där räcket fäster, missar, men landar kontrollerat, på båda fötterna.
Stockholm Parkour Academy står, tillsammans med dansare, 100 brevduvor och 40 lättviktsfotbollar, för den visuella delen av Sergelsymfonin.
Håkan Lidbo pekar, visar och frågar vilka avspärrningar de behöver för att inte riskera att hoppa in i publiken.
Parkour är en verksamhet med lika många definitioner som utövare, men som övergripande kan sägas gå ut på att ta makten över en plats genom att utnyttja arkitekturen efter eget huvud (och med vältränad kropp). Att se en väg där inga andra går, i en rak linje över ett torg, upp för en vägg, eller över ett räcke.
Stockholm Parkour Academy tränar ofta på Sergels torg. Men, förklarar grundaren Martin Svenselius, som liksom smiter upp och ner över det midjehöga räcket medan han pratar, inte, som många tror, för att det finns publik.
–Det är en missuppfattning att parkour handlar om uppmärksamhet. Det handlar om kontroll, att göra saker tyst. Det är i alla fall det jag tränar för, säger han.
Sergelsymfonin är inte Håkan Lidbos första försök att spela med Stockholm. Under Kulturfestivalen i fjol genomförde han projektet Oljud Sthlm, där typiskt störiga ljudmiljöer (Munkbroleden vid Gamla stan, McDonalds, tunnelbanan) remixades av electronicamusiker.
Själv gjorde han ljudkonst av ett dagis.
–Jag har lyssnat mycket på musik som gränsar till det som många skulle säga inte är musik. Det gör att man får bra förutsättningar för att hantera jobbiga ljud. Jag kan leta efter de musikaliska kvaliteterna hos en asfaltsborr, säger han med rösten höjd ett snäpp för att höras över trummande gatumusikanter och batteridrivna minipälsdjur som saluför sig själva med kullerbyttor och skrikpip några meter bort på Drottninggatan.
Håkan Lidbos produktion har med åren rört sig från techno till samtidsidéhistoriska undersökningar med, oftast elektronisk, musik som metod. Musik att dansa till har ersatts av musik att prata om.
–Har man funderingar kring framtidens samhälle kan man göra en föreläsning eller skriva en artikel. Men det blir lätt tråkigt. Något händer när man gör musik. Musiken säger inget i sig, den når hjärtat direkt. Som projektet Ny musik för landssorg, där vi tog upp frågan om svensken sörjer på något speciellt sätt. Det känns också bra att det är artister som gör instrumental electronica, en genre som är lätt att kalla innehållslös.
Lidbos förändrade arbetssätt är också en följd av att det har blivit svårare att försörja sig som popmusiker, och övrigt liv; det är mindre lockande att turnera som dj när man har barn.
– Det är väldigt tydligt hur musikens värde har devalverats. Ekonomiskt, upplevelsemässigt, identifikationsmässigt. Det är skillnad nu mot när jag började göra musik, och ännu större gentemot när jag växte upp. När skivbutiken i Vellinge väl fick in Runawaysalbumet var det klart att man var beredd att betala för det. Och lyssna, många gånger. Nu finns allt, nästan jämt.
Om musik minskar i värde, vad har blivit viktigare i stället?
–Att kunna många olika saker. Nu gör en person det 20 gjorde förut. Och nya uppfinningar. Idéer. Det är bra om det är konstnärer med idéer som får genomslag. Idén om att allt ska vara för evigt, det är positivt om den rivs upp. Det är trångt i evigheten, det får inte plats så många nya Elvis och Beatles där. Man får vara ganska nöjd om man är populär i två veckor.
