Adam Zagajewski är hungrig. Han har färdats från Kraków över München till Stockholm. Något försenat har han anlänt till Dramaten, tidsschemat är pressat och nu frågar han försynt om han kan ta en smörgås. Han tuggar och vi småpratar.

Du bor i Kraków, poeternas stad, eller hur?

– Ja, men i minskande antal, en del har dött.

Men Szymborska bor väl fortfarande där?

–Ja det gör hon. Jag träffade henne för ett par dagar sen. Hon mår mycket bra, hon är 87.

Och Różewicz, bor han i Kraków?

–Nej han bor i Wroclaw och han fyller 90 i oktober.

Mellan tuggorna ägnar vi oss åt lättsam litterär namedropping, för han känner eller kände många stora författare, en del av dem har han tillägnat dikter: Kantor, Miłosz, Brodsky, Sebald.

Du är en av poeterna i en fantastisk polsk poetisk tradition. Hur kommer det sig att den uppstod just i Polen?

–Delvis är det omöjligt att svara. Det bara hände. Men en av möjliga förklaringar är att detta har sitt ursprung i en reaktion över andra världskrigets förödelse – även om Miłosz var aktiv redan före kriget. Jag tror vad poeterna omedvetet tänkte var ”ok vi skriver poesi, våra böcker kommer antagligen att tryckas i en upplaga av 5000 men vi skriver som om de skulle komma ut i 2 miljoner exemplar”. ”Vi”, sa de sig kanske, ”anser att poesin är öppningen till det mest seriösa beaktandet av vad som hände oss, mig, min generation, Polen, mänskligheten”. Det var poesi som tog sig an vad som hände mänskligheten under dessa hemska år. Poesin fick en hög status.

Som författare skriver du väldigt ofta om städer?

–Jag tror ibland att det beror på att jag förlorade min första stad, den där jag föddes. Den togs ifrån mig när jag var en baby så jag kunde naturligtvis inte veta allt det här. Det skapade en stark nostalgi för en verklig stad.

Tror du att detta följt dig i ditt författarskap?

– Ja på grund av samtalen och familjemytologin som byggdes kring förlusten av denna fantastiska stad. Men också på grund av uppväxten i en kommunistisk stat då känslan infinner sig att det verkliga livet är någon annanstans. Idén om staden är idén om ett bättre samhälle, ett rättvisare samhälle – inte bara byggnader, gator, parker.

Är du som poet mer attraherad av staden än naturen?

–Nej, jag gör inte den åtskillnaden. Jag attraheras av båda, särskilt sjungande fåglar. Jag tycker mycket om koltrastar, en av mina stora kärlekar är koltrasten som ni har i Stockholm.

Den nyss publicerade diktsamlingen Antenner i regn, översatt av Anders Bodegård, är ett urval av tre diktsamlingar. Har du gjort urvalet?

–Det var mest Anders val, vi pratade om det men det finns dikter som gör sig bättre i översättning än andra, så han gör vissa val som jag inte har en aning om.

Skulle du säga att det har blivit en ny diktsamling?

–Jag hoppas det. Ur varje urval bildas en ny konstruktion, en ny bok.

Men vad skulle du då säga är mest utmärkande för denna bok?

–Det är väldigt svårt för mig. När man skriver dikter ser man dem från insidan, inte från utsidan.

Du upptäcker möjligen inte ett nytt tema i jämförelse med de tre tidigare publicerade samlingar som denna består av?

–Kanske det nya temat är hur man ska bevara förmågan att bli häpen, lusten att upptäcka nytt när man åldras och går in i en mer händelsefattig livscykel. Hur ska man göra livet meningsfullt i den livslugna fasen. När man är ung är det naturligt – möjligen inte lätt – att ta tillvara anhopningen av händelser och de bilder de ger upphov till. Nu är utmaningen annorlunda – för hur ska man behålla intensiteten i det inre livet samtidigt som det yttre livet inte är särskilt uppseendeväckande?

Hur tillkom den fina titeldikten i Antenner i regn?

–Ursprunget till denna dikt är ganska enkel. Många av dess bilder togs från mina anteckningsböcker som jag alltid har med mig när jag promenerar eller reser. Anteckningarna är små upptäckter, en rad till exempel som dock inte gör en dikt. Jag var intresserad av att sammanställa dem och skapa en meningsfull helhet som skulle föra tankarna till simultanitet, att så mycket händer på samma gång.

– Anteckningarna kombineras med rader från min personliga historia och med observationer om skrivprocessen. Sammanställandet skapade en ny energi, en ny tillhörighet för dessa bilder. Jag tänkte på denna långa dikt som en sammanställning av många haikus. Vad händer då? Dikten blir annorlunda när den inte har den här inre logiken som dikter vanligen har, den är byggd på ström av bilder. Det var ett experiment.

Du växte upp i det kommunistiska Polen, tvingades lämna...

...– Nej, nej, jag tvingades inte lämna. Jag lämnade Polen för en kvinna. Jag kunde ha stannat och skrivit även om det inte skulle ha uppskattats av regimen, men det var mitt beslut att resa. En gång när jag var på en uppläsning i Tyskland introducerades jag som en poet i politisk exil. Nej, nej, i erotisk exil, replikerade jag.

Men du betraktades väl som dissidentpoet?

–När jag lämnade Polen sent 1982 hade jag varit aktiv som dissident sen 1970-talet. Även från Paris försökte jag bidra.

Varför bestämde du dig att flytta tillbaka till Polen? Var det för språket?

– Nej, jag har aldrig haft de problemen. Min erfarenhet av Paris är att det är en fantastisk stad men den accepterar dig aldrig, du kan leva två mansåldrar där utan att bli accepterad. Jag var fascinerad, dragen till perspektivet av Polen som ett fritt land. Jag ville erfara att leva i ett fritt land. Se allt som inte var perfekt men också allt hopp som kommer av att ha ett fritt land. Jag visste att jag behövde det, inte för språket, men för erfarenheten.

Med dina minnen från frigörelsen av Polen är det närmast oundvikligt att fråga om du ser paralleller till vad som nu händer i Nordafrika? Är det som när Polen befriades?

–Troligen inte. I Östeuropa hade vi en lång period av förberedelse då starka mentala strukturer förändrades. Vi hade tjugo år av seminarier och omfattande diskussioner. Jag är rädd för att här inte finns sådana förberedelser. Det finns en fara i rörelsens frånvaro av struktur men jag är inte en sån där konservativ som säger det skulle ha varit bättre behålla Mubarak eller Gaddafi.

–Men jag förstår inte riktigt vad som skall växa fram. Naturligtvis är det en längtan efter frihet, men den är universell. Denna längtan behöver bli strukturerad på något sätt. Det talas om Facebook och Twitter men de förbereder inte politik utan möjliggör ju bara kommunikation, inte struktur. Jag hoppas det går bra för dem men jag vet inte vilka ideal de har.