För att vara tonåring, eller på väg in i tonåren, kan ju kännas just så isolerat. I Sara Kadefors roman ”Kast med liten kniv” drömmer Jonas vid ett tillfälle om att han ska bli ensam på jorden, kunna vandra runt i det lilla samhälle han lever i utan att behöva träffa på vare sig sina småkriminella kompisar eller de föräldrar och lärare som verkar se honom som ett obegripligt ufo.

Fast helt ensam vill han inte bli. Den han drömmer om att få vandra med är Rebecka. Hon som faktiskt intresserar sig för honom, som ler när han dyker upp, som tycker att han är något alldeles speciellt.

Jonas växer upp och blir vuxen en dag, och parallellt med hans barndom följer boken också hans vuxentillvaro, med fru, två barn, lägenhet och målarjobb. Det är ett tillfredsställande liv, men något saknas. Jonas har en stumhet inom sig, som han lyckas dölja länge. Fram till det att något händer i familjens liv som blottar hans stora brist.

För läsaren är Jonas inte bristfällig och inget ufo, för till skillnad från precis alla i Jonas omgivning får läsaren tillgång till hans inre tankar, dem han är så noggrann med att gömma. Kontrasten mellan detta levande inre och det stumma yttre är skickligt fångat av Sara Kadefors – omgivningens reaktioner filtreras genom Jonas tankar men når ändå fram till läsaren.

Kadefors har blivit mest omtalad för sina barnböcker som ”Sandor slash Ida”, men har med ”Fågelbovägen 32” och ”Borta bäst” etablerat sig också som vuxenförfattare. I ”Kast med liten kniv” använder hon sig både av sin förmåga att beskriva barndomen ur barnets perspektiv, och att skildra vuxenlivets snäva rörelseutrymme. Kadefors har en förmåga att ladda varje scen, så att det som skulle kunna bli segt framåtsläpande prosa i andras händer blir medryckande i hennes.

Jonas liv tecknas utan vare sig fördömanden eller förhärliganden, utan vare sig övertydlighet eller otydlighet.

Mycket kärnfullt kan Kadefors fånga en hel natts ångest i ett par synbart enkla meningar. Hur känslan av tomhet och mörker inte är begränsade till den där enda avgörande natten, utan sträcker ut sig i det oändliga: ”Jag sov inte på natten. Jag låg stilla med öppna ögon och lyssnade efter ljud. Nästan aldrig kom det en bil. Framåt morgonen vaknade fåglarna.”

Kadefors är helt enkelt en författare som man känner sig trygg med, som elegant undviker det psykologiska dramats fallgropar, och som har skapat Jonas, en människa som är väl värd att lära känna.