Kulturradion K1 ska man hålla öronen öppna inför. På hemsidan står det att ”K1 ... drar sig inte för dissonans och konstnärligt brus”. Torsdagens avsnitt var mycket underhållande sett ur just dessa aspekter; det var ett program om att sprida glädje.
Jag måste genast ge programmakarna Rickard Dinter och Katarina Wikars en eloge för själva idén. Omedelbart associerade jag till tröttsamma människor som försöker få mig glad när jag egentligen är sorgsen. Men detta visade sig vara pudelns kärna. Katarina Wikars, som medvetet agerat glädjespridare en tid, varit ovanligt snäll och uppmuntrande mot sina medmänniskor, kunde konstatera att hennes närmaste trodde att hon var ironisk.
Man frågade sig om glädjespridandet inte är lite fördummande och kom in på detta med självhjälpsböcker. När folk läser sådana är det ju meningen att de ska tro mer på sig själva och bli gladare. Man talade med journalisten Dan Josefsson som tillsammans med Egil Linge skrivit boken ”Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation”. Han hade inte varit medveten om att självhjälpsböcker är en – som han uttryckte saken – ”extrem lågstatusgenre”.
Det var nog en av de bästa intervjuer jag hört i radio på länge, och fick mig att tänka på skillnaden mellan avsikt och nödvändighet. Om man går in för att sprida glädje bland människor kan det bli fel. Men om man gör det man måste, kan det ibland hitta på att hända att man omedvetet råkar agera glädjespridare. Efter en lång rad misslyckade förhållanden gick Dan Josefsson i egen terapi. Det han upptäckte då fick honom först att vilja byta yrke till terapeut. Men sedan kom han på att han kanske skulle kunna använda sig av sin penna för att förmedla sina dyrköpta erfarenheter från terapin.
Han blev oavsiktligt en glädjespridare. En annan sådan var Florence Foster Jenkins (1868-1944), en amerikansk sopran som människor köpte dyra biljetter för att lyssna på. Hon tillhörde en kategori människor som jag tycker mig ha stött på då och då, vars självförtroende förefaller hugget i sten, fast det de visar fram och tror sig behärska så väl inte på något sätt håller måttet.
Jenkins var rik som ett troll och kunde bekosta egna skivinspelningar och hyra konserthallar. Hon var i total avsaknad av musikalitet och det var hennes falska toner man kom för att lyssna på. Det fina i kråksången var att hon hörde applåderna men inte skratten.
Det myllrade av uppslag i torsdagens K1, jag har bara nämnt en bråkdel. Ett program som på ett problematiserande vis tog sig an sitt ämne och gjorde det på ett glädjespridande sätt.
