Riksantikvarieämbetet vill byggnadsminneförklara Kulturhuset i Stockholm. Stjärnhusen i Örebro är värdefull 50-talsbebyggelse. Miljonprogramsområden, som Bredäng i Stockholm, väcker känslor. Stripa Gruva, Eslövs medborgarhus och Motala Folkets hus är redan byggnadsminnen.
K-märkning väcker mycket känslor. Vem ska bestämma vad som är vackert och värdefullt, och måste 60-talsbetong verkligen sparas till framtida generationer?
”Det finns inget som heter k-märkt”, har antikvariska myndigheter länge sagt när lekmän diskuterat frågan.
Genom att slå ned på språkbruket har de också antytt att diskussioner om kulturhistoriska värden bör överlämnas åt expertisen.
Likväl har svenska folket fortsatt att engagera sig i byggnader och miljöer. Och människor har envisats med att säga k-märkt, trots alla pekpinnar.
Men visst, begreppet k-märkning finns inte i våra lagar och regelverk. Där finns begrepp som statlig byggnadsminnesförklaring och q-märkning enligt plan- och bygglagen.
Men nu har k-märkt till slut avgått med segern. För nu tar även Riksantikvarieämbetets tjänstemän k-ordet i sin mun.
–Vi har bestämt oss för att börja använda begreppet. K-märkt är bra, för det är så väletablerat bland folk, säger Fredrik Blomqvist, antikvarie på ämbetet.
Just nu pågår förberedelserna för Kulturhusens dag, som äger rum i september. Som vanligt ska en stor mängd byggnader och miljöer visas upp för allmänheten. Riksantikvarieämbetet är huvudarrangör. Årets tema: k-märkt.
Men nu tänker ämbetet inte bara ta med sådant som verkligen är k-märkt, det vill säga sådant som har någon form av lagskydd mot rivning och förvanskning.
Även byggnader som människor tycker förtjänar k-märkning, kan kvala in.
–Folk har ringt och sagt: kan inte det här huset få vara med? Och då har vi sagt att även hus som inte har lagskydd får vara med. I folks medvetande kan det ju vara ett k-märkt hus, säger Fredrik Blomqvist.
Riksantikvarieämbetet, som ofta uppfattas som sträng nej-sägare, vill uppenbarligen profilera sig som en mer tillåtande och modern myndighet. Och den som trodde att ämbetet bara värnar gamla slott är fel ute.
Fredrik Blomqvist tillägger att antikvariernas syn på vad som bör k-märkas förändrats på senare år.
Han nämner Erskines 40-talsbostäder i Gyttorp som ett exempel på modern byggnadsminnesförklaring.
Bostadsområdet är visserligen ritade av en känd arkitekt men det är likväl en vardaglig miljö. För 30 år sedan skulle en sådan miljö aldrig ha kommit ifråga för byggnadsminnesförklaring.
I framtiden tror Fredrik Blomqvist att delar av kärnkraftverket i Barsebäck kan komma att k-märkas. För k-märkning handlar inte bara om att skydda det vackra och arkitektoniskt märkvärdiga, det kan också handla om att bevara något som berättar en historia om samhällsutvecklingen.
–Man kan tänka sig att delar av verket, som mindre kontaminerade byggnader, kan komma att k-märkas.
Men k-märkning av moderna miljöer väcker alltid känslor. Det är svårare att värdera det som fortfarande är ganska ungt. Frågan är särskilt brännande när det gäller miljonprogrammets bostadsområden.
Här har det funnits en klyfta mellan expertisen, som kan tala om skönheten i den råa betongen, och människor som är missnöjda med sin boendemiljö.
Men det går inte längre att strunta i dem som bor i ett område, säger Birgitta Elfström, enhetschef på Riksantikvarieämbetet.
–Vi jobbar ju inte på betongens uppdrag. Det räcker inte med att husen berättar en god historia om 60-talet, säger hon och tillägger att myndigheterna även måste lyssna på vad människor tycker. I längden går det inte att tvinga på människor en expertuppfattning.
–Det synsättet måste vi släppa när det gäller så starka saker som hur människor bor, säger hon.
Och samtidigt som de antikvariska myndigheterna signalerar ett större intresse för människors uppfattningar så fortsätter begreppet k-märkt att vinna terräng. En statlig utredning har föreslagit att begreppet k-märkning ska införas i lagtexten eftersom det har ”folklig förankring”.
Våren 2008 blir k-märkt en fråga för riksdagen.
