Det kan kännas kladdigt att gräva i en författares liv, att ställa frågan om personliga erfarenheter är upprinnelsen till romanen vi har framför oss. Men i Julia Francks fall är det befogat. Omkring oss på Stockholmshotellet pågår klirrande långlunchmöten, men hon lutar huvudet med det långa svarta håret över bordet och berättar med mjuk, lugn röst gärna och länge om sin familj för att förklara hur hennes senaste bok kom till.

Hjärtats blinda fläckar inleds med en prolog. Platsen är Stettin och Tyskland har just förlorat andra världskriget. 8-årige Peter börjar förstå att hans pappa övergett familjen och blir vittne till hur ryska soldater våldtar hans mamma, sjuksköterskan Helene. Allt blir ohållbart och de flyr västerut. När de byter tåg ber modern Peter vänta på en bänk. Hon kommer aldrig tillbaka.

Därefter går historien bakåt i tiden och berättar om Helene och hennes syster Martha, deras barndom i en by i östra Tyskland under första världskriget och deras ungdomstid i dekadensens Berlin under mellankrigstiden. Förklaringen till varför Peter övergavs nystas upp.

Julia Francks pappa råkade ut för samma traumatiska händelse som Peter. Hon växte inte upp med honom. Först när hon var 14 år började hon lära känna honom, men de pratade aldrig om hans mor.

– Han var en känslig och intellektuell människa. Han studerade film och skrev filmmanus, men han hade aldrig något vardagsliv och levde aldrig ihop med någon. Han verkade ha en längtan efter kvinnor, men den var förknippad med ångest.

Han dog 1987, 49 år gammal i hjärntumör. Enligt hans dotter led han mot slutet inte bara av smärtan utan också av en insikt att han aldrig hade börjat leva sitt liv.

– Det var en stor skräck för honom att dö utan att ha förverkligat sina drömmar. Han hade till exempel velat leva ihop med sina barn, mig och min tvillingsyster.

I slutet av 1990-talet började Julia Franck och hennes syster söka efter farmodern. Först efter flera år nådde de fram till den enrumslägenhet där hon visade sig ha bott med sin äldre syster. Inte ens grannarna sedan 30 år visste mycket mer än att de två kvinnorna hade jobbat som sjuksköterskor.

– Hon hade dött bara några månader innan vi hittade henne. Vi fick alltså aldrig lära känna henne.

När Julia Franck själv fick barn började hon fundera på att göra en roman av sitt familjestoff.

– Min mor var säker på att min farmor måste ha varit en kall, okänslig kvinna. Jag hade invändningar mot det där. Ingen människa föds kall. Jag tänkte att det måste ha hänt något, mer än kriget, som utlöste att hon lämnade sin son. Vad det var blev en brännande fråga för mig.

Genom skrivandet kom hon fram till att farmodern inte var en kvinna med onda avsikter. Kanske var hon som Helene i boken nedbruten och hade förlorat sin identitet.

– Hon trodde att hennes barn skulle få det bättre var som helst än hos henne. Men även om hon inte var ond framstår hon ju så för sin son. Därför har jag med både hennes och sonens perspektiv i romanen.

Skrivandet innebar att Julia Franck fyllde ett hål. Mitt i sin tigande familj försökte hon hitta ord för att beskriva vad som kanske hade hänt. Hennes syster blev ”väldigt fascinerad” när hon läste om den uppdiktade farmodern. Julia Franck funderar, säger att hon måste fråga om systerns bild av farmodern nu är som Helene.

Julia Francks mamma ringde några veckor efter att boken kom ut. Hon ville tacka.

– Hon berättade att hon aldrig hade kunnat se den där kvinnan som en levande människa med egna tankar och drömmar. Genom romanen hade hon fått ett slags förklaring till varför hon själv aldrig kunde ha ett innerligt och förtroligt förhållande till min far.

Vad tror du att din far hade tyckt om boken?

– Den hade så klart berört honom. Men jag vet inte om jag hade kunnat skriva den om han hade levt.

Förutom svårigheterna att beskriva en tid som hon själv inte har upplevt var arbetet med Hjärtats blinda fläckar emotionellt påfrestande. Värst blev det när hon höll på med slutet. Då blev hennes son, som var 6 år, plötsligt rädd att hon inte skulle hämta honom efter skolan, att hon skulle försvinna. Trots att hon inte hade berättat vad hon skrev om.

– Han kände vad som fanns i det jag inte sa. Det var fruktansvärt. Jag var tvungen att berätta för honom om min bok och om min pappa. Det är en smärtsam påminnelse om att man inte kan undkomma det som hänt i sin släkt. Även om man försöker, överförs det till ens egna barn.