Han stod framför en hög väggspegel mellan de båda fönstren och betraktade bilden av en mycket ung och mycket vacker man som varken var för kort eller för lång och vars hår blänkte blåsvart som fjädrarna på en koltrast. Han öppnade pyjamasjackan över bröstet som var hårt och välvt som en sköld under den matta huden, och samma rosenröda sken lekte i hans tänder, i vitan i hans mörka ögon och i halsbandets pärlor.

–Ta av dig halsbandet, insisterade kvinnorösten. Hör du inte vad jag säger?

Den unge mannen småskrattade framför sin spegelbild utan att röra sig.

–Jodå, jag hör. Jag förstår att du är rädd att jag ska ta det ifrån dig!

–Nej, men om jag gav dig det skulle det vara likt dig att ta emot det.

Han störtade till sängen och kastade sig i den hoprullad till en boll.

–Än sen då! Jag är inte konventionell. Jag tycker det är idiotiskt att en man ska kunna ta emot en eller två pärlor i form av kravattnålar eller manschettknappar men att han ska känna sig vanärad om samma kvinna ger honom femti stycken…

–Fyrtinio.

–Fyrtinio, ja det vet jag nog. Tycker du inte att det klär mig? Vill du påstå att jag är ful så här?

– Om du bara kan hålla dig lugn, ska jag berätta lite för dig om vad jag tror om Spegelhuset. Först har vi rummet som du ser i spegeln. Det är alldeles samma rum som vårt vardagsrum, fast allting är bakvänt. Om jag kliver upp på en stol, kan jag se hela rummet utom en bit bakom den öppna spisen. Jag skulle så gärna vilja se den biten! Jag skulle så gärna vilja veta om de har en brasa där om vintern. Det kan man ju aldrig veta, utom när det ryker in i vår spis och det kommer fram rök i det rummet också. Men de kanske bara gör så för att låtsas att de har en brasa. Böckerna liknar våra böcker, men orden står baklänges i dem. Det vet jag, för när jag höll upp en av våra framför spegeln, så höll de upp en bok i det andra rummet också.

–Vad skulle du tycka om att bo i Spegelhuset, Kitty? Jag undrar om de skulle ge dig mjölk därinne. Spegelhusmjölk är kanske inte god att dricka. Men ska vi prata om hallen, Kitty. Du kan se en liten skymt av hallen om du lämnar dörren till vårt vardagsrum vidöppen, och den liknar vår hall så långt man kan se, men den kan vara helt olika längre bort. Å, Kitty, vad skojigt det skulle vara att komma in i Spegelhuset. Jag är säker på att det finns vackra saker där. Vi låtsas, att spegelglaset har blivit som ett slags tunt tyg så att vi kan komma igenom det. Nej men titta, nu blir glaset som dimma! Då är det lätt att komma igenom…

Högfärd ur min själ försvinne,

När du som den högste är

Törnets krona ödmjukt bär.

Världens svek och flärd jag finne,

När du varder först berömd

Och till korset sedan dömd.

Vällust mig då bitter blive,

När den galla bjudes dig,

Vilken räckas bort åt mig.

Girighet jag från mig drive,

När man, dig till hån och spott,

Kastar om din klädnad lott.

Kyss efter kyss på bedrägliga källan han spiller. Hur ofta

dyka hans armar ej girigt ned i dess våg för att famna

halsen som där han ser men aldrig lyckas att fånga!

Ej han vet vad han ser men vid åsynen likväl han brinner;

samma villa som ögat bedrar även eggar hans öga.

Varför, o dåre, jagar du så efter flyende bilden?

Vad du begär ej finns, när du går därifrån är det borta.

Det är en skugga du ser, en bild som speglas i vågen;

intet den är i sig själv, med dig den kommer och stannar;

kunde dig själv härifrån du skilja, med dig den försvunne.

Jag hade hängt upp min rakspegel vid fönstret och skulle just börja raka mig. Plötsligt kände jag en hand på min axel och hörde grevens röst säga: ”God morgon!” Jag ryckte till, för det förvånade mig att jag inte hade sett honom eftersom rakspegeln speglade hela rummet bakom mig. Då jag ryckte till skar jag mig lite, men det märkte jag inte just då. Jag besvarade grevens hälsning och vände mig åter mot spegeln för att se hur jag kunde ha misstagit mig så. Den här gången gick det inte att ta fel, för mannen stod intill mig och jag kunde se honom över axeln. Men det fanns ingen bild av honom i spegeln! Hela rummet bakom mig syntes; men det fanns ingen människa i rummet mer än jag. Det var häpnadsväckande och ovanpå alla de andra egendomligheterna bidrog det till att förstärka den vaga känslan av obehag som jag alltid erfar i grevens närvaro; men just då märkte jag att skärsåret blödde lite och att blodet sipprade nerför hakan.

När hon läste igenom det rodnade hon och upprepade:

”Livet och en älskare.” Därpå lade hon ifrån sig pennan och gick in i sitt sovrum och ställde sig framför spegeln och hängde på sig sina pärlhalsband. Men eftersom pärlor inte kommer till sin rätt mot en morgonrock av bomull med små kvistar i mönstret, bytte hon om till duvgrå taft; sedan till persikofärgad; sedan till vinröd brokad. Kanske en smula puder var på sin plats och om håret lades om – så där – över pannan, var det klädsammare. Sedan stack hon fötterna i ett par spetsiga sandaler och satte en smaragdring på fingret. ”Sådär”, sa hon när hon var färdig och tände silverlampetterna på var sin sida av spegeln. Vilken kvinna skulle inte ha tyckt om att se vad [X] då såg, brinnande i snön – ty runt spegeln var bara snöiga gräsmattor och själv var hon som en eld, en brinnande buske, och ljuslågorna kring hennes huvud var silverblad. Eller snarare: glaset var som grönt vatten och själv var hon en sjöjungfru, draperad i pärlor, en sirén i en grotta, som sjöng så att rorsmän lutade sig från båtarna och föll ner, ner för att omfamna henne. Så mörk, så ljus, så hård, så mjuk var hon, så förbluffande förförisk att det var mer än synd att ingen fanns där som kunde säga […] rakt ut: ”Ta mig tusan, Madame, är ni inte skönheten själv”, vilket var sant. Också [X] (som inte var egenkär) visste det, för hon log ofrivilligt som kvinnor ler när deras egen skönhet, som inte tycks vara deras egen, växer fram som när en droppe faller eller en fontän skjuter i höjden och plötsligt möter dem i spegelglaset. Hon log detta leende och lyssnade och hörde bara blåsten i löven och sparvarnas kvitter, och då suckade hon: ”Livet, en älskare”, och sen vände hon om på klacken med utomordentlig snabbhet, strök pärlorna från halsen och drog sidenet över huvudet. Sen stod hon där rak i ryggen i prydliga svarta sidenknäbyxor som en helt vanlig adelsman och ringde i klockan.

Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö!

Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva.

Nu bor jag i landet, där allt är ditt,

döden träder aldrig in i detta rike.

Hela dagen sitter jag med armen vilande på brunnens

marmorrand,

när man frågar mig, om lyckan varit här,

skakar jag på huvudet och ler:

lyckan är långt borta, där sitter en ung kvinna och sömmar

ett barnatäcke,

lyckan är långt borta, där går en man i skogen och timrar

sig en stuga.

Här växa röda rosor kring bottenlösa brunnar,

här spegla sköna dagar sina leende drag

och stora blommor förlora sina skönaste blad…

O natt, dig över jorden välv,

så att jag slipper se mig själv

le mot mig själv och gråta

över min egen gåta!

Den skönhetstyp som mig beståtts

inger mig vämjelse och trots.

Må hellre kroppen sprängas,

än jag i den ska stängas.

Sänd över mig en virvelstorm

som slår itu mitt väsens form

och splittrar spegelns yta,

att jag gestalt må byta!

Jag skjuter annars själv en dag

av leda mot att vara jag

och lust att bli en annan,

en kula genom pannan!

Behagligt och oordentligt ända till ytterlighet fanns dock i hela den teatraliska rustkammaren ej en enda pjäs, som icke visade vackra former, blänkte, var gentil och väl gjord. Avbrutna, kasserade artiklar i mängd, men varje fragment intagande. [X] såg sig omkring, vart skulle hon vända sig? jo, till en av de stora väggfasta speglarna, i vilken hon snart njöt det nöjet att få beskåda en smidig bild; hon tog av sin florentinska halmhatt, ordnade sitt hår, drog fräsen rätt under hakan, skänkte många glada ögonkast åt uttrycket i sitt ansikte, vilket likväl, allt som hon mer och mer betraktade det, antog minen av koketteri istället för naivitet, varföre hon genast beslöt att ej längre se därpå. Hon vände sig åt sidan – i det samma varseblev hon snibben av något, som hastigt försvann genom en liten sidodörr. [X] gick efter.

– Ja, ja, jag var galen när jag förivrade mig så, sade hon, betraktande spegeln, som återkastade i hennes ögon den glödande blick, varmed hon tycktes rådfråga sig själv. Ingen våldsamhet! Våldsamhet är ett bevis på svaghet. För övrigt har jag aldrig lyckats med detta medel. Kanske, om jag begagnade min styrka mot kvinnor, skulle jag finna dem ännu svagare, än jag själv är, och följaktligen besegra dem. Men det är mot män som jag kämpar, och mot dem är jag endast kvinna. Må jag kämpa som kvinna, min styrka ligger i min svaghet.

Och nu, liksom hon velat mönstra de skiftningar, hon kunde giva åt sitt så uttrycksfulla och rörliga anlete, lät hon det efter hand antaga alla uttryck, allt ifrån vredens, som vanställde hennes drag, ända till det ljuvaste, ömmaste och mest förföriska leende. Därefter gav hennes hand åt hennes hår alla de våglika former, genom vilka hon trodde sig kunna höja sitt ansiktes behag. Äntligen mumlade hon, belåten med sig själv:

– Ingenting är förlorat; jag är ännu vacker.