LONDON
Ibland glömmer jag bort hur mycket jag tycker om Paul Morley. Jag tar honom nästan för given. Här i England är ju den legendariske musikjournalisten från Manchester ett ständigt närvarande enigma i diverse tv-paneler. Och just i dessa tider då året traditionsenligt ska sammanfattas ger han den här veckan ut boken (Plexus).
Morley var, som säkert många av er vet, Joy Divisions officiella hovskribent redan innan de hette Joy Division och de fortsätter att förfölja honom, hålla honom vaken om nätterna, med en intensitet som saknar motstycke i den rockjournalistiska historien. Den nästan fyrahundrasidiga antologin är, exakt en månad innan Control – fotografen Anton Corbijns film om gruppens sångare Ian Curtis – får svensk premiär, årets bästa exempel på hur riktigt relevant rockjournalistik egentligen aldrig tar slut. Morleys resonemang, intervjuer, dagboksfragment, samtal och recensioner från trettio års skrivande går in i varandra som en lång lugn flod av minnen, drömmar och tankar. Som vore han musikkritikens alldeles egna James Ellroy är Piece by piece hans Svarta dahlia – ingenting i hans liv har präglat honom så starkt som två självmord i hans absoluta närhet. Både Ian Curtis och Morleys egen far valde att ta sina liv. Och hans klarsynta paralleller mynnar ut i 2007 års starkaste musikläsning.
En sak till. Årets tre bästa album vet du redan vilka de är. Men eftersom du ändå kommer att fråga – de här var de nästkommande viktigaste sju albumen i min värld under detta strålande musikår:
4. Bassekou Kouyate & Ngoni Ba – Segu blue
5. Tlahoun Gèssèssè, Alèmayèhu Eshèté & Mulatu Astatqé mfl – The very best of Éthiopiques
6. Skull Disco – Soundboy punishments
7. Skream, Loeafah och Pinch med flera – Tectonic Plates
8. Anna Järvinen – Jag fick feeling
9. Holy Fuck – Holy fuck
10. A Mountain of One – Collected works
Joy Divisions hovskribent
Fler kommentarer
Lokko listar
1. Simone White – Christmas makes me blue
(singel) Medan den före detta Arab Strap-medlemmen Malcolm Middleton imponerar med sin älskvärt depressiva julsingel We’re all going to die är det ändå Simone Whites betydligt varmare julsorg jag har ringande i bröstet när jag bär hem julgranen längs ett fruset Westbourne Park Road.
2. Spider-pig
(reklamkampanj) Vid sidan av den trummande gorillan som spelar Phil Collins In the air tonight för Cadburys choklad är den subtila kampanjen för dvd:n av The Simpsons-filmen smått oslagbar – sedan några dagar svävar en uppblåsbar spider-pig majestätiskt ovanför Londons Battersea Power Station som en fulländad nytolkning av Pink Floyds omslag till Animals.
3. This is lovers rock
(album) Ahh! Äntligen börjar någon utanför Japan på allvar sammanställa det allra mjukaste ljudet av brittisk reggae. Skivbolaget Greensleeves första översikt av genren är förhoppningsvis bara en dörr som trevande ställs på glänt till en värld som fortfarande endast lever på Brixtons piratradiostationer.
4. Quiet Village – Fragments of fear II
(album) De skivsamlande discoskäggens försenade halloween-mix är lika smålöjlig som den är underhållande. Men det finns något logiskt och väldigt intressant i hur fraktioner av den moderna skäggdiscon på allvar börjar närma sig den renodlade hårdrocken.
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se
