LONDON Den holländska fotografen Anton Corbijns debutfilm Control har just haft premiär och de seriösare brittiska dagstidningarnas filmkritiker har undantagslöst utsett den till årets bästa film lagom till att Stockholms filmfestival annonserar att Corbijn blir årets hedersgäst.

Som några av er säkert redan vet berättar Control historien om Joy Division-sångaren Ian Curtis korta, intensiva liv. Men den målar samtidigt upp en svartvit bild av ett sargat Manchester just innan Margaret Thatcher kommer till makten, där arbetslösheten är den högsta i Europa och Ian Curtis motvilligt tjänar sitt uppehälle i en glaslucka på den lokala arbetsförmedlingen.

Och det syns verkligen i varenda filmruta att ingen annan än Corbijn hade kunnat ta sig an den här känsliga berättelsen som alla i biosalongen vet kommer att sluta i Curtis lika oundvikliga som väldokumenterade självmord, bara dagar innan Joy Division ska flyga västerut för sin första USA-turné.

Corbijn var ju faktiskt där från första stund. Alla klassiska foton av Joy Division du någonsin sett togs av honom. Filmen går också upp bara några veckor efter att bandets upptäckare Tony Wilson, som startade skivetiketten Factory enkom för att ge ut Joy Divisions musik, dog i en hjärtattack.

Det må låta en smula cyniskt, men Wilson kunde inte ha valt en bättre tidpunkt för sin bortgång. Fortfarande, snart trettio år senare, har ingen riktigt dementerat att Wilson efter Ian Curtis begravning sade att Curtis självmord var det bästa som någonsin kunde hända hans lilla skivbolag.

Så nu svämmar brittiska medier formligen över av hyllningar till dem båda. Inte bara ges Joy Divisions samlade verk ut i fantastiskt påkostade nyutgåvor på grund av filmen, men i deras hemstad Manchester ska en gata döpas om till Tony Wilson Street och BBC4 ägnade nyss en hel fredagskväll åt Wilson och hans livsverk. I fokus stod en dokumentär inspelad när Wilson redan visste att han inte hade långt kvar. Det var några av de finaste nittio minuter om popmusik jag har sett. Som verkligen fångade det Ian Curtis personifierade – konstnären som gör det hon gör för att hon måste, inte för att hon vill, inte för att det verkar kul att stå på scen, utan för att det verkligen inte finns något val.

Bara för några dagar sen träffade jag en vän som var på Tony Wilsons begravning i Manchesters katolska St Mary‘s Church och berättade hur hela kyrkan – fylld av hårdnackade ”northerners” - brast ut i gråt när kistan bars ut till tonerna av Joy Divisions Atmosphere.

”Don‘t walk away… in silence”.

På kistan hade designern Peter Saville – som var ansvarig för all Factorys form – utfört sitt allra sista uppdrag för Tony. Där hade han bara subtilt skrivit FAC 501, det allra sista numret som delades ­ ut till en Factory-produkt.