USA:s tredje president Thomas Jefferson sa att han föredrog ett ”samhälle med dagstidningar som saknar regering framför ett utan dagstidningar men med regering”. Detta citat har sedan dess missbrukats i all journalistikutbildning och publicistisk debatt. Mediernas påstådda betydelse för demokratin får fortfarande stå helt oemotsagd. Även i Richard Swartz debattartikel om svenska dagstidningars bevakning av Fritzl-rättegången (24/3 2009) målas tidningarnas lättjefulla journalistik upp som en fara för demokratin. Bevakningen, som förvisso var gamaktigt slipprig, är i Swartz tolkning ännu ett tecken på demokratins snart förestående död.

Mycket talar dock för att journalistikens betydelse för demokratin har passerat zenit. Mängden informationskällor har exploderat: mediehusen skapar idag mångdubbelt mer innehåll (Bonnierägda TV4 driver idag fler tv-kanaler än ägaren ger ut dagstidningar), globaliseringen har skapat mer information med relevans för allt fler människor och bok-, skiv- och filmutgivningen briserar ständigt i nya rekord.

Lägg till detta tillgången och spridningen av information på internet. Att dölja, förleda och sopa under mattan har blivit närmast omöjligt och det är inte journalisternas förtjänst. Det ökande mediebruset tycks inte gjort journalisternas filtrering mer behövd. Det är journalistikens nya paradox: mer information har inneburit mindre efterfrågan på mediernas förmåga att gallra. Förtroendet för medierna har också sjunkit i samma takt som informationsbruset stigit.

Pålitliga undersökningar i ämnet (från till exempel Pew Institute) visar dessutom att amerikanska läsare inte tror att nedlagda dagstidningar skulle påverka det civila samhället i någon större grad. Och vem tror på allvar att de amerikanska städer där dagstidningarna nu läggs ner (till exempel Denver) riskerar att falla i händerna på diktatorer och skurkar? Det har snarare blivit tydligare att medborgaren har stort ansvar för att både hitta och kritiskt bedöma vital information.

Dagstidningarnas minskande upplagor beror alltså knappast på att medborgarna har blivit dummare, latare eller mer ointresserade av sitt eget bästa. Snarare har de nya förutsättningarna skapat fler kritiska och mer granskande medborgare istället för mediekonsumenter som passivt tar del av journalisternas filtrat. Det måste väl ändå vara mer eftersträvansvärt?

Det kan även vara värt att notera att det inte är läsarna som räds journalistikens minskande betydelse. Det är allt som oftast journalisterna själva.

Olle Lidbom är medieanalytiker, www.vassaeggen.se