–Vi har förekommit på förstasidorna i New York Times, Washington Post, Chicago Tribune, Los Angeles Times, Denver Post… dussintals tidningar, säger Paul Steiger.
Inne på hans kontor landar blicken först på en skrivmaskin. Den är en påminnelse om en helt annan era av murvlar med presskortet i hattbandet och dessutom var den det enda föremålet som räddades i förödelsen när hans arbetsplats, Wall Street Journal, skadades i terrorattentaten 2001.
Efter hela 40 år på den stora tidningen är Steiger nu chefredaktör på ProPublica. Mottot lyder journalistik i allmänhetens tjänst och han intygar att talet om att ha landets största undersökande nyhetsredaktion är sant. Grundplåten, 30 miljoner dollar på tre år, skänktes av grundarna till en bank, Herbert och Marion Sandler, men andra ideella stiftelser finns också med bland finansiärerna.
–Det är massor av positiva saker med nätet. Man får ju – gratis – tillgång till mer förkunnelsenyheter, mer väder, mer sport, mer statistik, mer åsikter än man någonsin fick i sin tidning, säger Paul Steiger.
Men det som kostar försvinner. Och det märks framför allt på två områden: en krympande utrikesbevakning och grävande journalistik som är personal-, tids- och kostnadskrävande. I USA hyllas fortfarande idealet med en fri press som granskar makten, men i storstäder där tidningarna nu tynar bort varnar man för att ingen längre kommer att bevaka ämnen som stadsfullmäktige och storföretag.
ProPublica utgör alltså ett svar på den alltmer brännande frågan Vem ska betala för kvalitetsjournalistik? Och svaret är: privatpersoner eller privata stiftelser. Rent ideell finansiering av grävande journalistik är ett framtidsalternativ, menar Paul Steiger, som jämför redaktionsstrategi:
–På Wall Street Journal letade vi uppslag som skulle intressera en viss publik, alltså inom finans, business, ekonomi, politik. På ProPublica söker vi efter material som kan få genomslag – oftast maktmissbruk, säger Paul Steiger.
Han påpekar att det ofta slutar i ingenting och att man alltså inte publicerar något alls ifall idén inte håller, medan Wall Street Journal-journalisten kanske kunde göra ett trevligt personporträtt av någon.
Ett par exempel på vad personalstyrkan på drygt 30 journalister har avslöjat är riskerna för grundvattnet vid djupborrning efter naturgas och brister i kontrollen av beväpnade poliser, så kallade air marshalls, på flygplan. Vidare sjösattes en kartläggning av hur Obama-regeringens stimulanspaket används – och det sker med hjälp av 700 lokala kontakter och det skulle ingen nyhetsorganisation klara av att genomföra.
Efterfrågan på ProPublicas material kommer att öka, tippar Paul Steiger med hänvisning till den ofantliga aptiten på nätet. Andra medier betraktar ProPublica som antingen ersättare, samarbetspartner, komplement eller konkurrent. På sikt kan försäljning av material komma att diskuteras, gissar Steiger.
–Vi letar efter de bästa av de bästa, säger Paul Steiger om att man inte direkt hörsammat ömmande förslag om att anställa journalister som friställts, utan istället betalat högre lön till den som varit mest lämpad.
Förutom frågor om uthållighet och hur länge stiftelsepengarna räcker väcks en del nya spörsmål. I så kallad msm, main stream media (en lite bussigare term än den svenska ”gammelmedia”) finns vedertagna regler för etik och källkritik, men varningar hörs om vad som ser ut som beställningsjournalistik och en ytterligare utsuddning av gränserna mellan reklam och redaktionellt innehåll.
