- Det är nervöst, men det känns kul, säger han när TT Spektra träffar honom i New York.
Jonas Hassen Khemiris högra lillfinger är spjälat. Han spelade basket mot en överlägsen motståndare i Berlin när han missade en fint och landade med handen först i backen. Författaren bryter isen genom att förklara detta för publiken som samlats i en bokaffär i Brooklynstadsdelen Dumbo för att se ett utdrag av pjäsen ”Invasion!” och höra honom prata om USA-debuten ”Montecore”.
Men ganska snart sätter han, med den aktuella situationen som uppenbart exempel, fingret på det ämne som hela tiden återkommer i hans författarskap; språket och dess potential att förändra.
- Nu står jag framför er och pratar engelska. Och jag gillar inte riktigt den engelska versionen av mig själv. Jag blir olika personer när jag pratar olika språk och den engelska versionen har alltid fascinerat mig, för jag har alltid känt mig litegrann som en nörd när jag pratar engelska, säger han.
Den stora kritikerprövningen kommer till helgen, då ”Montecore” är en av böckerna som recenseras i New York Times.
- Det är ju ingen som känner till mig på engelska. På ett sätt är det roligt att vara tillbaka i en position där man inte har någonting gratis. Jag vet verkligen inte alls vad som händer, säger han.
- Det är en häftig känsla av att boken blir en stafettpinne som lämnas vidare, och att Kadir (en av karaktärerna, reds.anm) får hänga lite på andra sidan Atlanten och softa, säger han.
Pjäsen ”Invasion!” har redan spelats i olika versioner i flera delar av världen, bland annat Tyskland, Frankrike och England. Nu har den USA-premiär på The Play Company i New York i regi av Erica Schmidt.
När TT Spektra träffar Jonas Hassen Khemiri har han ännu bara sett en genomgång.
- Det är nervöst, men det känns kul, säger han.
Han kan även se något tilldragande i att lämna över pjäsen i någon annans händer.
- Jag tror att det bygger på att jag har fått ut min version någon gång. Första gången en pjäs sätts upp känns det alltid extra viktigt att man får till någonting som åtminstone liknar ens vision. Just ”Invasion!” har spelats på så många olika scener, så vi har sett versioner som är sinsemellan så väldigt olika. Då är det bara häftigt att se att orden kan rymma så mycket olika tolkningar. Den som är här är ganska politisk. De har flyttat den så att den är satt i New York och det känns som att det funkar med publiken här, säger han.
